(O)traditonellt

Sill, dans och spelemän - traditonellt så det förslår och så att det nästan börjar rycka i min "gör nåt oväntat"-tarm så att jag får tvångstankar om cancan-dans på scenen framför den 400 (300?) (500??) år gamla hembygdsgården. Det kryper i mig när saker blir för traditonella och för mycket av "jajjemen, sillen äts alltid vid lunch" oavsett om världsalltet är kasserat eller istiden står vi dörren. Eller britterna får storhetsvansinne.

Men nu hade vi ju sån tur att solen sken! Det gjorde ju den här midsommarhelgen i Dalarna godkänd på stört och extremt nytänkande. Förra året var premiär i Dalarna för oss, i år var vi vana återbesökare men forfarande långt ifrån att smälta in bland folkdräkter och byafolk. Kransarna var köpta i stan och maken hade upptäckt att en folkdräkt kostade 20 000 så det blev inget med det.

Men vi (läs barnen o maken) klädde stången och vi (läs mamman) satt i solen på en bänk. Efter sillunch (så klart!) återvände vi till festplatsen för att se spelemännen anlända i båtar på älven. Sen blev det dans (japp, alla låtar!) och ingen skrek, grät eller gav någon ett tjuvnyp i smyg på säkert två timmar.

Kvällen var ändå bäst. Min mamma hade kämpat med en skaldjurstårta som var så fantastiskt god att vi i princip delade den på tre. Barnen fick
billigareannan mat. Det här med avancerad matlagning är lite mer min mammas grej än min, men ändå inte. Tårtan innehöll gelatinblad och bara det hade fått mig att stänga kokboken och föreslå fiskpinnar oavsett dag. Inne på sitt 66:e år tog dock mamma första gången gelatinet vid hornen och visade hur en tårta av det slaget ska smaka. Hatten av och tack o bock för den insatsen! Jag kanske också gör ett försök om...26 år.

Barnen var sams nästan hela dan och föräldrarna ovanligt avslappnade i en solig fjällvärld denna fredag. En tradition på det tack!