Liv i Luckan

För nio år sedan idag, high fivade maken och jag i korridoren på Östra sjukhuset. Vi hade precis fått beskedet att fostervattnet i min mage var slut och att bebisen skulle bli uttvingad. Hen, som visade sig vara en hon, var ooootroligt seg i starten. Beräknad till 28 september så låg hon fortfarande där och drack fostervatten 16 dagar senare, helt utan minsta indikation på att medverka vid någon typ av förlossning inom det närmaste. Så det var på tiden att hon blev vräkt från den där mysiga (?) kokongen. Så här i efterhand kan jag förstå henne. Hon är en pysslig hemmatjej som trivs bäst med rutiner och människor omkring sig som hon känner. Livet i magen måste varit en dröm för henne.

Men nu skulle hon ut. Tio minuter efter att ultraljudsmaskinen avslöjat hur torrlagt det var i magen och läkaren med ett beklagande ansiktsuttryck sagt "tyvärr, vi kan inte vänta längre, vi måste starta förlossningen", skuttade (okej, vaggade) jag genom korridoren - orimligt glad över ett i läkarens ögon negativt besked. Men nu skulle hon ju uuuut!!! Vi fick tid på förlossningen dagen efter. Min kropp visade sig dock vara i maskopi med mystjejen där inne. Den kämpade emot en hel dag, trots starka påminnelser i form av mediciner om att nu leverera en bebis. Men det förblev stiltje. Om min kropp varit en seriefigur så skulle den varit en visslande liten filur som omedvetet strosade runt, runt på ett torg utan att låtsas om att det bara fanns en väg ut - förlossningsvägen.

Sen fick jag så jag teg och hon föddes tidigt på natten den 14 oktober. Detaljer kan jag bespara er, men en oväntad person som kom in mitt i min pågående värkstorm, var läkarstudenten Lukas. När frågan kom om det var okej att han var med under förlossningen, var jag sen länge inne i lustgasens underbara värld. Maken blev dock överlycklig och besvarade frågan med ett rungande JA! Självklart skulle Lukas med på resan mot nyföding. Innan jag hann reagera mer än med några obestämda murvelljud, hade det beslutats att:
1. Lukas skulle kallas "Luckan" (förslag av min smeknamnsbesatta make)
2. Luckan var nu en del av förlossningsteamet.

Resten av natten stod maken på min ena sida och baddade min panna, på min andra sida stod Luckan, redo att byta av maken när helst en handduk behövde kylas ner. Alla som varit med om eller på en förlossning vet, att det är något fler kroppsvätskor, än vad som visas på film, som så att säga är aktuella i processen innan babyn anländer. Där och då kunde inte brytt mig mindre. Men efter förlossningen, när lugnet återvände till salen, minns jag, att jag sa till Luckan att jag hoppades att det han just varit med om inte varit avskräckande. Men, la jag till, du är väl van? Han såg lite blek ut när han stod vid änden på sängen och skakade på huvudet till svar; Det var min första förlossning... Grattis till Luckan.

Sen blinkade jag, åt en macka och plötsligt hade det gått nio år. På fredag ska vi fira hennes födelsedag! Men hennes egen väg ut i livet startade egentligen, för nio år sedan, idag.

Sen blir det kalas för släkten på lördag. Luckan är inte bjuden.