Veckan försvann i ett moln av leriga jackor, borttappade nycklar och kom ihåg-lappar om gympapåse, frukter och vad som helst på P till sexåringens bokstavslektioner. Inte en enda dag hann jag blogga. Jag fastnade i annat varje kväll. Fastnade i natta-barn-och-somna-samtidigt och fixa-trixa-plocka-greja-oj-nu-var-klockan-22. En kväll fastnade jag i soffan med tre tjejkompisar. Det var en riktigt bra kväll.
Nu är det fredag och jag ser Laban o Labolina med treåring för sjuhundraartonde gången. Hon sitter still. Yes! Jag är tacksam så länge det är Laban och inte Amigo Grande som kan göra att den mest fredagsavslappnade föräldern får en hjärtattack. Dessutom hade jag gärna sett en odubbad japansk instruktionsfilm från 60-talet om hur man skruvar ihop en ihopfällbar cykel om det fick henne att sitta lika still som Laban.
Maken och sexåringen leker med Barbie. Sexåringens favorit, Barbie med rosa hår och discodräkt, är läkare. Ortoped närmare bestämt. Ken, som numera är enbent, behöver lite hjälp. Han blir troligtvis stelopererad med Karlssons klister och tejp runt höften.
Jag blir kvar i soffan en stund. Maken har kollat filmutbudet på dvd. Känns nästan lite retro med cd-skiva. Vi borde väl kanske kolla Netflix som alla andra. Men då måste vi signa upp oss. Får se om vi hinner med det i helgen. Först ska vi låta tvättmaskinen återställa samtliga barns alla ytterkläderna till ursprungsläge, packa upp gympapåse och övertala sexåringen att inte spara den nu rosamålade potatisen hon fick med sig till skolan i sin P-läxa. Nycklarna behöver jag dock inte leta efter. De var inte långt borta. De hängde på sin plats. Högst otippat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar