Guldläge!

Jag tog barnen och flydde fältet när det var OS-final på G. Det var makens ide', men jag var inte direkt svårövertalad. När sovmorgnar och tid för egna intressen är hårdvaluta, så såg jag genast min chans för vågskålen att åter hänga jämt efter min spa-helg för ett par veckor sedan.

Innan vi åkte frågade maken om jag ville ha matchuppdatering av honom på sms.

-Eehh...nej?
-Nähä, men ett matchreferat ibland då?!
-Nej tack! Klarar mig utmärkt ändå.
-Jaså.

Det är i sådana lägen vi undrar om vi känner varandra.

Barnen och jag fick sällskap av mormor till Slottskogen. Plikta, den alltid överfulla lekplatsen, var nästan tom på ungar. Möjligtvis hade den iskalla Göteborgsvinden något med det att göra. Fem plusgrader kändes som en frostnatt i Antarktis när vi gick i motvind mot Säldammen.


Sexåringen samlade pinnar hela vägen, metade i varje vattenpöl och tjoade var femte meter. Helt enligt normal beräkning. Lillasyster gick och höll mormor i handen. Kändes INTE bra! Var hon sjuk? Ledsen? Skadad? Är det rätt barn!? Det kan inte vara min avkomma som promenerar så där välartat i parken! Kollade feber när vi kom fram till caféet. Verkade ok. Hon satt lugnt och åt sin chokladkaka. Det var i och för sig rätt väntat när det vankades socker, men ändå. Det var en mysig fika helt utan tjat eller böner om lugn från min sida.





Maken var ilsk över hockeyförlusten när vi kom hem. Men för mig var eftermiddagen helt klart guldkantad.