Idag var vi kvar på fastlandet. Vi parkerade 25 meter från huset och började arbeta oss framåt. Det var inte helt isfritt på varken på vägen eller uppfarten. Två vurpor för de yngre i sällskapet, som är vana vid plogad väg och grusad radhusgång, blev resultatet innan vi tog oss in.
In i den trånga hallen. Den pyttelilla hallen som möjligtvis skulle rymma tre par vantar och två par skor om man ställde dem på tvären. Inget för en barnfamilj som kommer inramlandes med lera till knäna och dyblöta kängor som behöver hängtorkas över natten.
- Han använde den bredaste vidvinkeln han kunde hitta när han fotade det här, väste maken till mig när vi tagit ett steg in i huset och hamnat i en soffa. Lillasyster kände sig som hemma och klättrade upp på soffbordet och satte sig. Ner med henne och ett "hehe, hon är lite busig" till mäklaren som artigt nog sa att han visste hur det var med småbarn. Hans min sa något annat.
Nedervåningens enda plus var badrummet. Rymligt och med både dusch och badkar - vilket jag dock undrar lite över för ingen av oss har direkt saknat att få vara tillsammans i badrummet när den andra fixar morronfrillan eller vad man nu gör... Snarare tvärtom. Jag hade gärna sett ett hus med fyra enskilda badrum när barnen blir tonåringar och vi fortfarande bryr oss om hygienen. För husfridens skull.
Trappan förtjänas också att nämnas. Någon, troligtvis utan barn eller med gener som en samling bengetter, hade valt en sprialtrapp. Den smala modellen. Trappan hade vi förvisso sett på bilderna, men vi hade missat exakt hur liten den var. Maken menade att vi skulle behöva sätta maxbredd på eventuella gästers axlar för svängradiens skull. Det fanns också viss risk att en och annan med bredare buk än genomsnittet skulle fastna halvvägs om man inte, som maken sa, "erbjöd dem att gnida in sig i smörjmedel" innan uppgång.
"Spring inte i trappen". "Jo".
Ovanvåningen var fin - men återigen - de måste ha en skicklig fotograf som kan sina vidvinklar. I det ena sovrummet hade vi ställa sängen på högkant för att få in något...mer alls. Trädgård, altan och gäststuga fick godkänt. Maken lämnade sitt telefonnummet till den mycket trevliga mäklaren, som efter makens artiga sågning av huset inte kunde mer än hålla med om att radhus är ju också synnerligen praktiskt att bo i. Jag blev lika förvånad som maken när jag hörde mig själva fråga om vi kunde få se garaget. Det blev spiken i kistan. Med gemensamma krafter öppnade vi den helt manuella garageporten och jag insåg att det kommer ju aldrig bli någon bil intälld här när jag sitter bakom ratten. Var är min automatiska garageportsöppnare?
Sen gick vi. Tjejerna sprang i förväg och halkade förstås på varsin isfläck.
- Undra vem som ska grusa här...
Maken svarade inte, men jag hörde ett skratt och sen försvann han i mörkret på väg till bilen. Jag högg tag i närmaste barn, fast besluten att inte förlora dem båda i den totala bristen på ljus. Oroligt påbörjade jag en mening som slutade i ett halvkvät skrik och en insikt om att jag lika gärna kunde tälta i vildmarken som att flytta hit.
- Varför är det så mörkt? Är lamporna sönder? Va? Vaaaa? FINNS DET INGEN GATUBELYSNING?
Förra veckan var vi överens om att det kanske ändå skulle funka att bo något längre från civilisationen (och därmed ännu närmare havet) än vad vi gör nu, om huset var det rätta. Sen tapetserade maken om vårt kök i söndags och ångrade sig. Nu vill ha bo här tills han blir 100. Jag med. I mitt radhus med raka vinklar, smart planlösning och med ett fåtal meter vardera till dagis, mataffär och busshållplats. Samt med en trappa där vi inte riskerar att bli omskrivna i en Ding-ding-värld när vi får montera ner halva fasaden för att få loss en oväntad gäst med något bredare
Ni bor nog bra som det är ;0)
SvaraRadera