The perfect day

Klockan var satt på 06.20 men jag vaknade 04.30. Efter en halvtimmes funderingar skulle jag precis somna om, då vaknade åttaåringen. Lika tvärilsk som sina föräldrar på morgonkvisten, stampade hon in och undrade varför ingen gått upp än. När svaret blev att det var nästan morgon (ett oerhört opedagogiskt svar för en åttaåring som gillar raka puckar och som tar ”kanske” och "nästan” som absoluta sanningar åt det håll hon vill använda dem) koncentrerade hon sig på "morgon” och satte sig och spelade på ipaden i sitt rum.

Jag slumrade tills makens väckarklocka ringde en timme senare och jag med tillgjord morgonglad stämma sa ”Godmorgon älskling” och sekunden senare nästan puttade honom ur sängen. Ge mig min snooze ifred! Det är märkligt det där med tiden på morgonen när man snoozar. Då är plötsligt minuterna mycket kortare och en tiominutare är över på fem sekunder. Lika bra att gå upp.

Sen hände något mycket märkligt. Det startade med att jag kom upp i hallen och såg båda barnen nedbäddade i soffan framför Barnkanalen. Sams! Skrattandes! Mysandes! Jag gnuggade ögonen, men det stämde. Jag duschade, hjälpte barnen med kläder, vi åt frukost, matade kaninerna, borstade tre hår och tre uppsättningar tänder. Gjorde lika många frisyrer och sminkade mig lätt. Hade en diskussion med femåringen huruvida hon skulle få ha med sig sin glittrande och blinkande stjärnstav till förskolan (NEJ) och rev ut ett skåp med gamla dvd-filmer för att åttaåringen skulle ha med sig en dvd (?) till skolan för visning. Jag plockade undan i köket och gjorde mig beredd att lämna huset med barnen lagom till skolan börjar klockan åtta. Jag slängde en kik på
klockan för att se om vi var tvungna att springa eller bara gå raskt till förskolan. Och det var då jag insåg att tiden på något sätt gett mig tillbaka tid jag tappat på natten, för i siffrorna på mikron lyste klart och tydligt 07.15!

Kosmos måste slagit knut på sig själv för att åstadkomma den här extra dimensionen av tid. Självklart utnyttjade jag tiden till att bädda tre sängar, vika tvätt och städa ett badrum. Inte helt konventionellt för någon i vår familj – speciellt inte en onsdagmorgon. Och nej, det var inte stressigt. Jag genomförde morgonens alla extrasysslor i lugn yoga-takt.

Barnen pysslade var för sig och när jag bad dem ta på sig så gjorde dom det. Lite puttar i hallen och sen var de iväg. Sjöng och väckte antagligen hela grannskapet, men de var påklädda med rätt kläder och glada att ge sig iväg. Jag hann se mig själv i spegeln, gå med lugna steg och dessutom ringa på en granne och fånga upp ett par kvarglömde överdragsbyxor från gårdagen.

Men inte nog med detta. Barnen lämnades på varsitt ställe, promenerade till bussen. Precis när jag kom till busshållplatsen kom bussen. Rätt buss! Trafiken flöt och när jag femton minuter senare bytte buss, kom den nya precis när jag hunnit kliva av den första. Sittplats på båda!

Nu är ju den stora frågan när tiden ska ta igen det här glappet av oceaner av tid som vi gavs imorse.  Blir karman av detta att jorden kommer snurra dubbelt så fort inatt och att vi klockan är åtta när den ringer klockan sex? Kommer vi få löpa gatlopp till skolan och snubbla in svettiga till jobbet och eftersvettas mentalt på första mötet? Lätt värt det i så fall.

Friserade i en annan tidsdimension.