Skogsmulle

Efter lördagsmiddagen drog jag ut ungarna på en cykeltur. Jag brukar hämta kvistar till kaninerna på kvällen. Oftast står jag i skogsbrynet och tar de jag kan nå, sällan eller aldrig brukar jag ta klivet in i själva skogen. Men någon gång ska vara den första...

Sjuåringen slängde gladeligen cykeln i skogsbrynet och satte av in i skogsdungen. "Jag älskar skogen", lät hon rösten skalla mellan trädstammarna, medan hennes moder log osäkert över sin förstföddas osannolika förkärlek för löv och annat trams olika...grenar.

Femåringen sprang efter sin syster och vrålade glatt att hon också "älskar skog". Sen stannade hon, plockade ett blad, tittade på sina fingrar och utbrast med avsmak att "det är nåt kletigt här...usch". Jag förstod henne precis. Själv hade jag självklart trädgårdshandskar som accessoar till den lilla trädgårdssaxen...eller vad en sån där heter som kan klippa grenar.

Storasyster sprang i förväg. Innan jag övergick till att istället koncentrer mig fullt ut på var jag satte mina egna fötter bland rötter och sly, så kunde jag se henne som en liten Maria i Sound of Music, springandes över kullarna. Lyckan av att vara i sitt rätta element och bara vilja omfamna världen. Sen hittade hon ett ekollon och hennes dag var fulländad.

Själv fick jag omfamna femåringen, som ungefär tjugo meter in i skogen viftade oroligt med armarna och skrek att "vi är vilse, mamma, vi hittar inte ut!!!". Sen gick vi femton meter till och kom ut på andra sidan dungen.


Skogsutflykt när de är som bäst; glada barn, fin oktoberkväll och en hög med vildäppelgrenar att ta hem till kaninisarna. Och just det - den är över på tjugo minuter.