Efter en värkstorm på nio timmar så låg hon plötsligt där. Inte så himla fin, en igångsättning efter överburenhet sätter sina spår på en bebis, men det spelade ingen roll. Hon var vår, med sin torrfjälliga hy och sitt ögonlock som hängde på sniskan. Det rättade till sig sen, men det är vad jag minns mest från första natten - att det inte spelade någon roll vem hon var, hur hon såg ut eller vem hon skulle vilja bli. Det var vår dotter och hon var så självklar.
Ikväll när hon kom hem från en kompis, såg jag bara ett blont hårsvall som försvann in på hennes rum. När jag knackade hade hon inte tid, för hon skulle skicka sms. Efter en stund masade hon sig ut till mig och lillasyster som satt i soffan och åt kvällsfrukt. Blivande åttaåringen vill så gärna fortfarande få plats i mitt knä, men det är inte lätt med de två långa benen som ska vikas ihop och det håriga huvudet som är något större än i oktober 2007 när det perfekt fick plats i min hand.
Precis innan jag kände första värken, låg jag och läste nån skvallertidning. Jag kastade den ifrån mig på bordet bredvid och började föda barn istället. Nån timme efter att hon är född, när personalen hade lämnat rummet och maken har somnat på en extrasäng med den då namnlösa dottern i famnen, så vet jag att jag tittade mig omkring och undrade vad som just hade hänt? Hormonpåslaget av att ha blivit mamma gjorde det omöjligt att somna, så jag bara satt där och pustade ut. Sen lutade jag mig tillbaka, tog upp min tidning från sängbordet och fortsatte läsa texten jag abrupt slutat läsa drygt nio timmar tidigare. Det var en härlig, men surrealistisk känsla, att ligga där i gryningen och fortsätta samma liv som dagen innan, men nu med en portion extra allt tillsammans med oss.
Tårtan är redo, paketen inslagna och bordet dukat inför födelsedagsfrukost - om några timmar vaknar vi med en åttaåring i huset. Hurra!
Inte så små då heller, men nu i storlek 34.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar