Den sjuka (ank?)ungen

Efter två veckor med en förkylning som snarare blivit värre, än bättre, bestämde vi redan igår att femåringen skulle få två dagar hemma för att driva snorkråkorna på flykten. Måndag föll på min lott. Jag väckte busungen vid åtta. Hon hade säkert kunnat sova ett par timmar till, men då hade vi riskerar uppesittarkväll som kompensation ikväll och så kul ska vi inte ha.

Vi åt frukost i soffan. Det händer aldrig hos oss. Frukost äts vid köksbordet i det här huset, allt för att undvika intorkad leverpastej på kudden och kletiga corn flakes mellan madrasserna. Men idag gjorde jag mig till och serverade gröten på bricka till min halvsovande avkomma som låg i soffan med täcke och kudde. Riktigt snygg hade jag gjort frukostgröten också:


Femåringen ville knappt äta den för att inte förstöra det vackra konstverket. I alla fall angav hon det som anledning till att det tog en halvtimme att få i sig grötportionen. Men det är ju det som är det fina med vab-dagar, ingen stress och nybryggt perfekt kaffe med liten varm unge nära intill.

Framåt eftermiddagen, efter att femåringen hade fuskat sig igenom tre omgångar av "Tjuv o polis"och tittat sjuhundra timmar på iPad, var hon rastlös. Även om hon är snorig som s*t*n, så är hon också pigg som densamme. Det blev, på hennes begäran, en picknick.

Vi tog oss till Tumlehed med Pippiryggsäcken fullproppad med riskakor (ja, fortsätter äta riskakor trots arsenikhot) kex, banan, äpple och juice, allt på femåringens begäran.

Vi gick på bryggorna, satt på Bamsefilt med fikat, matade fiskmås med äpple och dividerade om huruvida femåringen "var tvungen" att klättra upp i bergen. Hon föreslog också ett bad, men fick avslag.


Den där fågeln är ett kapitel för sig. Uppvuxen på västkusten är jag tämligen säker på att det var en vanlig fiskmås. Det var inte min dotter. Hon hade det på tungan sa hon, vad den heter. Den hade faktiskt ett mer svartprickigt huvud än en vanlig fiskmås, vilket jag förslog kunde vara smuts, men femåringen vidhöll att det var en annan fågelsort. Den simmade runt men på behörigt avstånd från oss och var väldigt trevlig för att vara fågel, måste jag säga.


Efter en timmes havsluft åkte vi hem. Femåringen var mer än nöjd med sin utflykt och höll på att stensomna på den fem minuter korta bilresan hem. Sen kvicknade hon till och bevisade att hon är sin mors dotter genom att berätta för sin pappa om "svanen" vi matat på picknicken vid havet.

Imorgon är det makens tur att vara hemma med femåringen och servera fantasifull frulle, jaga fuskaren och kramas lite extra. Nästan så jag är avundsjuk.