Tretton åttaåringar och vår femåring var inte bara utklädda till tänderna, utan också ytterst mycket med på noterna. Vi hade skapat scenen, men några av dem tog stafettpinnen och improviserade själva. Plötsligt hade giftbålet gjort dem stela och hälften blev zombies. Fem dödskalletummar upp för det!
Åttaåringen hade själv kommit på att mer lätthanterliga paprikor kunde skäras till pumpor som tacoköttet serverades i. Just i maten tappade vi lite halloween-anknytning. Jag funderade på att berätta en läskig historia om blod och industriell djurhållning för tjejerna, för att få den rätta skräckkopplingen till blandfärsen, men lät bli.
Två och en halv timme flög fram och även om vi var lite trötta när alla gått hem, så var det ingen koma som det ibland blivit av barnkalas. Kanske beror det på att hälften av dotterns kompisar faktiskt snart fyller nio år och är rätt perfekta i ålder nu. Små så de fortfarande lyssnar på en vuxen men också stora så de förstår. Eller så berodde lugnet på giftbålet... Mohahahaha!
Ungefär tio sekunder efter att sista vampyren lämnat spökslottet, så föll vår klätterapa (för dagen iklädd Elsa-klänning, spöksmink, häxperuk och tiara) från kökssoffan och på en bordskant. Vid första anblick såg jag hur blodet samlades i pannan och ett ilsket streck lyste blått från hårfästet och ner över ögonbrynet. Jag såg för mitt inre hur liemannen och häxan skulle kuta korridoren ner med en nerblodad prinsessa och eventuellt få skäll för sämsta iscensatta show innan läkarna skulle ta sig tid tid att sy ihop pannan på dottern. Men en hundradels millimeter, eller liknande,visade sig vara på vår sida. Det pulserade en stund och blev en rejält blå bula, men det sprack inte. Det blev alltså bara ytterligare en bieffekt till vårt kalas. Bra jobbat lillen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar