söndag 1 maj 2016

Född 1926.

Idag fyller min farmor 90 år. Jag är så glad att hon fortfarande finns. Det är först nu jag ser henne som mer än "min farmor". Jag ser hennes liv i ett annat ljus nu när jag inte är varken barn, ung eller ens ung vuxen längre. Mina 39 år är långt från hennes 90, men våra liv korsas ändå i olika åldrar.

Jag tänker ibland att hon är född i fel tid, min farmor. En kvinna som ville utbilda sig, bo i stan, bestämma själv och har många åsikter om det mesta. Men att vara född 1926 på landet gav inte så många möjligheter. Att gå mot strömmen, se förbi normer och vara en högljudd tjej med åsikter är inte helt enkelt ens när man är född 1977. Eller 2010! Men möjligheterna nu är ju oändliga jämfört med de förväntningar och gränser min farmor upplevde.

Självklart är hon också ett barn av sin tid. Hon går i kyrkan och frågar mig då och då om jag inte känner några trevliga präster i Göteborg. Om jag inte borde gå i kyrkan lite oftare? Men lika ofta tittar hon på mina barn när de härjar och säger att det är bra att det är fart i dem. Hon ger mig tusen komplimanger varje gång jag kommer dit, gläds åt mitt liv och uppmuntrar mig. För att i nästa sekund fråga hur min "stackars" make klarar hem och barn när jag reser eller jobbar.

Jag är hennes äldsta barnbarn. Hon och farfar hade en stor bondgård när jag var liten. Jag var rätt ointresserad. Djur- och bondeintresset hoppade över ett par generationer. Min äldsta dotter hade ju dock levt i en dröm om bondgården funnits kvar. Det stod grisblod i kylen, en skjuten älg flåddes i ladan och äggen hämtades färska från hönsen. För mig som villabarn i stan var det lika naturligt som onaturligt att hamna i den främmande värld som var min pappas uppväxtgård och farmor och farfars livsverk.

Jag minns hur klart och kallt bergsvattnet var när vi fick smaka ur farmors hand. Och hur jag var lika delar förfärad som imponerad den gången som farmor, min mamma och jag gick hem längs landsvägen efter att farfar skjutit en älg. I ena handen bar farmor den nyskjutna älgens lever. Hon bar den lika naturligt som den lilla stadsväska hon kanske hade haft på armen i ett parallellt liv.

Farmor lyste av stolthet idag när hennes tre barn satt framför henne vid middagen. De flesta barnbarn var där också och hennes två barnbarnsbarn visade att nuförtiden får tjejer ta plats. Numera bor farmor på servicehus. Hon saknar farfar och hon är ledsen ibland när hon snurrar till det. Men hon bor faktiskt mitt i stan.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar