Bered en väg

Min fredag började stämningsfullt med adventsfrukost i Domkyrkan. Stillhet och ro som väl möjligtvis bröts en aning när jag och min kollega tog i från tårna i "Bered en väg för herran". Men vi var nöjda med vår insats, high fivade på kyrkovis och startade dagen.

Rätt så exakt sju timmar senare smattrade jag ner ett par sista rader, innan jag i lika högt tempo gav mig av hemåt för att som jag lovat "hämta tidigt". Jag var sen. När jag hojtade "jag ringer sen" i luren till maken och spurtade de sista 50 metrarna till bussen som går hemåt, så hade jag redan passerat den tänkta hämttiden med tio minuter. Inte ens helikopter ut mot skärgården kunde kunde löst den tidsekvationen.

Jag hann med bussen och satte mig med mobilen och fortsatte jobba - med inslag av en del förströelse förstås. Det var ju ändå fredag och skallen rätt så upptagen med att försöka hitta av-knappen inför fredagsmyset. Sen gjorde tiden en vurpa och när jag tittade ut så såg jag bussen sakta lämna den busshållplats jag väntat på...och skulle gått av på.

Jag tog trappan ner från dubbeldäckarens övervåning i ett språng och trodde jag skulle hinna ändå, men så klart inte. Ena hjärnhalvan hann dock inte svära klart, innan den andra kickade in och medgav att så långt är det faktiskt inte till nästa hållplats. Sen tittade jag upp på tavlan för hållplatser och inser att jag sitter på en av expressbussarna mot öarna. Nästa stopp inte bara är en dryg mil bort, utan ute i skärgården!

Precis då kände jag, att nu räcker det. Nu är veckan slut. Nu ska jag hem. Åka hem. Taaaaa mig heeeem! Jag hann fram till chauffören och bad honom släppa av mig ändå på nästa hållplats, även om bussen inte stannar där egentligen. Men nej, nej. Han hade en färja att passa och var tvungen att bus(s)köra raka vägen dit. Så jag satte mig ner. Ringde fritids. Sexåringens favoritfröken svarade tack och lov med precis det en stressad och i hjärtat denna dagen misslyckad mamma vill höra "...det är lugnt, vi har det bra här, kom när du kommer".

Jag fick busschafissen att lova att släppa mig i alla fall innan han körde på färjan. En dryg kvart senare saktade han in, vinkade fram mig, öppnade dörrarna och hade nästan rullat under färjebommen innan jag hann sätta foten på fastlandet. Havsvindarna smakade klassiskt salt och skvalpande vågor får mig alltid lugn. Under de sju minuter jag väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka, slutade min hjärna att hetsa min själ. När jag äntligen satt på en buss på väg tillbaka, kom två polisbilar och ambulans i rasande fart med sirener och blåljus. De rullade på en tom färja som genast la ut. Jag skänkte en tacksam tanke över att jag förvisso var supersen till hämtningen, men mina barn var trygga på annat håll.

Jag gick av bussen som planerat, småsprang till fritids och möttes av...en strålande glad sexåring som satt och målade! Hon ville inte gå hem. Hon var inte klar, teckningen skulle ha mer färg och hennes kompis var faktiskt där ju! Jag fick vänta. Stod och hängde i farstun och lät dagens sista teoretiska (och några äkta) svettdroppar skölja genom mitt inre. När hon sedan kom hoppandes, min sexåringen, gav mig en kram och bubblande berättande om sin teckning - då var det väldigt nära att jag upprepade morgonens Halleluja-sånger i någon sorts egenkomponerad tacksamhetsaria.

Location:Runslingan,Torslanda,Sverige