Med den inställningen blir ju sällan något bra. Maken försvann till jobbet, tur för alla inblandade. Nioåringen var trots sin pannkakslåda inför dagens skolutflykt, inte nöjd. Kanelknäcke skulle det vara! Här, sa jag, ta alltihop.
Sexåringen var mer än lovligt lealös av sömn, men inom i mig anades en liten flik av ljus bakom novembermörkret, när hon gav mig en varm kram och min näsa fylldes av hennes lätt morgonsvettiga doft från nacken.
Min svarta tänkta tröja var så klart inte ren, fast jag trodde det. Och nioåringen kunde inte hitta sin matteläxa som skulle lämnas in. Efter en hel drös rätt dåliga pedagogiska kullerbyttor, stod vi redo för att lämna radhuset och ta oss an regnet. När nioåringen försvunnit runt hörnet - med ett leende! - vaknade sexåringen och tog tack o lov på sig rollen som fixare. Regnbyxor på och ingen protest ens när favoritmössan visade sig ligga kvar i bilen. Hon scannade sin låda med mössor och vantar och valde sin svart-gröna mössa från restaurangen Harrys med två mjuka horn uppepå. Sjukt nöjd med det valet, svängde hon sedan på sig Frost-ryggsäcken och var redo för dagen. Med ett litet ljus spirande inom mig, valde jag vinterkängor och varmaste jackan. Skitsamma om jag ser ut som om apokalypsen är på ingång.
Nej, det blir ingen mysig avslutning på det här inlägget, om att november är rätt trevligt ändå. Sexåringen sätter sig på huk utanför dörren och frågar om jag ser den lilla, lilla morgonfjärilen på marken. Då känner jag ändå hur munnen dras upp i något som troligtvis kan liknas vid ett leende. Jag tittar och nickar. Hon tittar upp och bränner av ett strålande leende innan hon vänder sig om och skuttar mot skolan. Hon ropar över axeln:
- Det är kanske förresten en nattfjäril som ska sova nu! Trampa inte på den mamma!
Jag kliver försiktigt över den lilla döda fjärilen och låser dörren innan jag går efter min sol.
I kapprummet på fritids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar