Nostalgi i nutid med bh-dramatik

I lördags var maken och jag på galej! Det hela startade dessutom extra festligt med en timmes bilresa, bara maken och jag. Vi spelade Haddaway och Ace of Base så högt mobilen tillät på hotellrummet. Maken provade att sätta mobilen i en tom papperskorg för att få till det rätta soundet... Det kanske inte riktigt funkade men gav en del vibbar till två fortfarande 39-åringars barndom. Fast utan mobiltelfoner förstås. Innan vi promenerade bort till 40-årsfesten, skålade vi till 90-talets ära i varsitt vin i dricksglas. Flärd...

Det blev ett 40-årsfirande med shuffleboard, amerikanskt buffé och röjrock a la 90-tal på dansgolvet - med en perfekt inramning av glitter och mingel. En hel drös med trevliga människor och dans hela natten. Eller ja, halva natten...nästan. Sen sov vi i åtta timmar och barnen var glada när de fick pizza till kvällen nästa dag. Nostalgi i ny tappning! Alla nöjda.

Den här lilla historien är egentligen slut här. Jag blev dock hemskt irriterad på mig själv i måndags, när jag insåg att jag mest troligt tappat bort min favorit-bh under helgen. Ni vet, den där som har perfekt mjukhet och sitter skönt så tutorna slipper fladdra. Jag tog en extra kik i min ouppackade väska innan jag ringde räddningstjänsten mitt resesällskap från helgen. Min ide' om att någon han kunde ringa upp hotellet och fråga om de hittat en bh bakom nåt element eller så, möttes inte med stående ovationer. Innan vi la på, spelade jag ut mitt sista kort: Jaha, då får jag väl köpa en ny då. Eller två!

Han höll mig på halster ett tag, maken. Men sen berättade han att ringt hotellet. Och frågat om de möjligtvis hittat hans frus kvarglömda bh vårt rum..? Han var lite osäker på färg, men typ svart? Eller vit? Det var förvisso tokfel. Receptionisten var tydligen inte jättepepp på att skicka någon till rummet att leta, enligt maken.

Så där kunde ju också historien ha slutat. MEN. Så kom idag. Ikväll faktiskt, till och med. Jag skulle lägga undan väskan jag haft med mig. Och märkligt nog, som ett bh-under, så ligger den plötsligt där! Mitt framför näsan på mig, lite skymd av ett linne, men den var där. För en kort sekund undrade jag om jag höll på att bli senil. Men sen kom att tänka på den gången när jag anmälde mina nycklar stulna och sen hittade dem i handväskan. Då var jag ju 17. Nostalgi är inte bara av godo.