Island, here we come!

Vi kom iväg! Vi är på Island, som hittills varit fantastiskt, men det satt långt inne. Efter en massa strul dagen innan avresa, bland annat en febrig dotter, så kom vi till flygplatsen i rimlig tid - 1,5 timme innan flyget skulle gå. Jag checkade in medan maken parkerade bilen. Barnen, inklusive den lätt febriga dottern som var frisk nog att bråka med sin syster, stod inte still. Ivriga av förväntan sprang de runt mig när jag skulle försöka följa SAS instruktioner och inget stämde.

För det första, inga väskor inbokade och flera hundra kronor i väskavgift! Fullt fokuserad på att få med familjen på den här resan, så tryckte jag okej utan att blinka. Bad skällde på barnen om att stå STILL mer än en halv sekund så jag kunde koncentrera mig. Stod och väntade på utskriften av våra boardingpass när automaten lägger av! "Tekniker fel" lyser emot mig så hånfullt, att jag mer tolkar det ett "Fuck you, du åker ingenstans!". Jag får lust att sparka sönder maskinen. Aggressionsproblem? Nej, men ett jävlar anamma i kombination med att klockan är 05.10 och jag har varit vaken över en timme. Och barnen sjunger sånger på påhittad isländska! Affärsresenärer blänger ta er i häcken.

Undsättning anländer i form av make och en fantastiskt trevlig kvinna i SAS-uniform. Hon fixar allt på ett par minuter inklusive att muta vår sexåring med ett fejkat specialuppdrag, eftersom hon är asförbannad för att hon inte får bära familjens samlade resehandlingar. Den räddande ängeln önskar oss trevlig resa och vi går mot bagage-lämningen. Vi får upp en väska på bandet, scannar själva (lika lätt som på Ica, som SAS-kvinnans instruktion löd), barnen bråkar om vem som ska hålla vad i processen. Nästa väska upp och...bandet stannar! Vad i...?! Den första väskan har fastnat längre in på bandet! Jag svettas rätt kraftigt här och tänker att jag ska f** krypa in och putta väskan rätt om det så är det som ska behövas. Hur svårt kan det va? Medan jag börjar bedöma krypmöjligheten samt kränger av mig ryggsäcken, så kommer den nu vackraste ängeln jag någonsin sett, farandes igen. Jag hjälper er, jag är här! ropar hon medan hon ångar fram genom avgångshallen. Hon hade troligtvis spionerat på oss. Ett par omstarter av systemet senare är väskorna iväg.

Dags för säkerhetskontroll! Alla papper i ordning, flaskor med flytande i plastpåsar och barnen går på rad med oss igenom bågen. Eller ja, inte riktigt... Nioåringen går först - och blir stoppad! Hon blir kollad och släpps igenom. Nästa dotter, den mest troliga möjliga terroristen ombord, glider igenom. Jag stoppas. Av med skärp, skor, smycken och...byxor! Nä, som tur var nöjde de sig med att kedjorna på byxfickorna var boven i dramat. Ingen rumpa bar.

Maken stoppas. Scannas, släpps igenom. Men hans väska däremot! Frågor om innehåll och han kan inte svara. Paket som dottern stoppat ner och maken vet inte innehållet. Innan situationen reds upp har paketet öppnats nioåringen börjat gråta över att hennes mamma inte får se det vackra paket hon fått inslaget. Kalabalik utbryter och inget hjälper förrän hon fått ur sig besvikelsen och vi är framme vid växlingskontoret. Hennes 80 kr blir 1000 isländska kronor och det är något att vara glad för!

Vi kommer på planet, barnen munhuggs hela vägen till Köpenhamn medan maken och jag ignorerar och dricker starkt kaffe. Men sen händer nåt, Danmark visar sig ha en lugnande effekt och med ett par pölser i magen så är barnen plötsligt lugna som filbunkar. En timme senare lyfter vi mot Reykjavik och den tre timmar korta flygresan går som tåget (flyget?).

Alla väskor är med, barnen sams, mamman rofylld och pappan har koll på läget. Vi hade bokat utflykt direkt från flygplatsen till den blå lagunen. Kan rekommenderas! Mer om det i nästa inlägg! Kan varit en av de bästa upplevelsernas hittills i livet. Badet alltså, inte flygresan.