Fartkontroll

Jag avslutade förra inlägget med nåt mambojambo om att leva i slow-motion. Den här familjen skulle inte veta hur det stavades, om det inte var för auto correct möjligtvis. Halva februari har susat förbi som en grisablink och nu är redan sportlovet här! Sportlov betyder Sälen och skidor för oss, men i år bara fem dagar istället för sedvanliga åtta. Vi är således på väg upp genom landet, så här på alla hjärtans-dag.

Vi startade från västkusten vid 17-snåret. Några hade ätit middag, andra inte. De första timmarna har vi därmed småätit köttbullar, frukt, riskakor, mackor, chips och annat som vi ryckte med oss i farten hemifrån. Picknick i baksätet är tjejerna vana vid och maken hade förberett med bubbel åt framsätet. Fint skarre va på alla hjärtans da'!

Medan vi susar fram, i lagstadgad hastighet så klart, genom den svarta kvällen så pratar vi om hur det vore att bo i ett litet samhälle flera mil ifrån en av de större städerna. Maken kan ändå se tjusningen med tystnaden och skogen två timmar från Göteborg. Jag ser det mer som ett straff. Du där, du döms till fem års boende i...Ånimskog!

Eller..? Skulle jag trivas där i en skogsglänta i ett litet torp från 30-talet med fuktskadade väggar och...nej, i en vit tegelvillan i från 60-talet i utkanten av samhället och en skogstomte i porslin som står ute året runt...NEJ...fel igen. I en mysig stuga med randiga gardiner och en liten eldstad i det mysiga köket. Där jag kunde baka tekakor och stå och kika på vem som kommer och går längs den enda vägen genom samhället...

Nääää, jag kan visst inte ta detta på allvar. Äh, det är nog bäst om jag återgår till mitt alkoholfria glas bubbel, fortsätter att dagdrömma om mitt inbillade jetset-liv och slutar (mar)drömma om att leva livet i något saktare mak, utan hjälp av stavningskontroll. För allas skull...men kanske mest för Ånimskogsborna.