Eller inte... En väsentlig del av planen glömdes bort - att ställa klockan. Nuförtiden sover alla gärna en stund på morgonen och speciellt efter den här veckans festligheter på kvällarna. Jag oh maken vaknade därmed med ett ryck när nioåringen stormade in och ropade så hela stugbyn hörde Klockan är 18 minuter över nio, när öppnar liften!?!
Inte nog med denna väckningsfadäs, väderguden "prankade oss" som nioåringen uttrycker sig nuförtiden. Hen slängde en kurvboll och det var knappast vad jag kallar sol utanför fönstret. Förvisso noll grader, men ändå. Lurade! Men äsch, vi rev av en frukost och skyndade på varann. En timme senare stakade vi oss mot liften - i kraftig motvind! Men vad i hela friden...? Blåst? Den lilla stapeln på vädersidorna missar jag alltid.
Mellan granarna var det dock vindstilla och med en plusgrader i luften så blev det två härliga timmar som avslutade sportlovet. Vi gjorde ett par turer till toppen, men nöjde oss sen med off pist i skogen på snåriga vägar. Jag fjord en rejäl vurpa men kan ju knappast klaga, fast
Vi avslutade, på tjejernas begäran, med en tur i svarta puckelpisten i Lindvallen. Snön rök både om oss och omkring oss, när vi tog oss an den, visade det sig, opistade och puckellösa backen Stina. Men den smala backens höga kanter gjorde den till skatebana istället och de var nöjda med det. Maken och jag också, men 40-årsdagarna flåsande oss i nacken så får vi ju skärpa till oss och inte verka som om vi "kommer från 80-talet" som nioåringen säger. Det gör vi ju inte, svarar vi varje gång, värre än så, 70-talet! Det verkar hon inte ens förstå hur länge sen det är. Skidor fanns i alla fall även då. Tur det.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar