Vårt besök i söndags på släktgården i Murum var en uppvisning i exakt hur gärna våra barn hade velat växa upp på lantgård. Treåringens lycka var gjord när hon tillsammans med sin moster och sin mammas syssling fick åka med i traktorn - och styra den! (På ofantligt stor gårdsplan kanske ska tilläggas). Hennes storasyster varvade besöken i lagår'n och närstudien av kalvar, med att sitta frivilligt instängd i hundgården. (Tillsammans med hunden kanske ska tilläggas).
Jag består till hälften av bonnablod, har en go västgötasläkt på slätta' och tycker faktiskt att det är något visst med gula vajande fält. Men jag trivs ändå bäst vid havet - och på asfalt. Min make, som är uppväxt i villa nära en storstad, har en något romantiserad syn på jordbruk. Trots att han i stan vägrar att ens diskutera tanken på husdjur, så fick han något drömskt i blicken när han frågade mig om jag verkligen inte kunde tänka mig att flytta ut på landet. Möjligtvis tänkte han mest på höskullar och solnedgång över gröna hagar, men jag kände mig ändå manad att påminna honom om hans gräsallergi och kostnaden för diesel varje gång jag ska måste fräsa iväg när lappsjukan slår till.
Vår yngsta dotter kanske ändå är lite lik mig. Högt upp i traktorn med makt över ratten fick hon frågan vart hon tänkte köra. Hon svarade självsäkert:
- Till stan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar