Att nöja sig

Jag borde ha bloggat i söndags. Nu har jag ju glömt förträngt hälften av dagens händelser. Men det började i alla fall bra. Det minns jag. Emil i Lönneberga spelades på Lisebergsteatern och ett av två barn var exalterade. Övriga barn (1) var något misstänksamma, och var noga med, att med fyra veckors skolgång i ryggen, påpeka att Emil är ju för småbarn "som går på dagis".

Jag hade bunkrat upp med mutor för att förekomma eventuella infall av att leka hela havet stormar i bänkraderna eller om någon TREÅRINGEN känt sig manad att inta scenen. Men de satt still. Hela tiden. Jag upprepar: De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. De satt still hela tiden. H-e-l-a-t-i-d-e-n! Något foto på denna unika händelse som platsar i vår egen Guinness-bok med rekord fick jag inte. Jag gjorde några försök, detta var det bästa:


Teatern var verkligen bra och välspelad. Alla var nöjda efteråt. Nästa gång nöjer jag mig med det. Men i söndags hade jag sopat alla curlingbanor och bestämt mig för att lösa in det löfte jag gett dottern vid vårt förra Lisebergsbesök. Ett körkort för Farfarsbilar låg i potten. Banorna var verkligen skinande - hon har nämligen redan ett hemma, men jag hade ju lovat och hellre än att höra mitt svikna löfte till nästa sommar så valde jag att casha in tiden det tog att fixa ett. Treåringen var med på noterna, men började visa tendenser på att vilja klättra samt eventuellt avvika efter 20 minuters köande. Till slut var vi framme.


De satt som ljus och var båda övertygade om att just deras ratt var den som styrde bilen. Jag satt bak och drömde mig bort till en pensionärstillvaro när de kan återgälda de här åren genom att köra runt mig. Det enda som fattades var ett glas champagnen. Och kanske en stråhatt. Och 40 år.

Efter åkturen fick jag ny chans att nöja mig. Men nej. Vi tog sikte på spelen. Jag såg ytterligare en chokladvinst framför mig, men hann inte blinka innan storasyster fått med sig hela gänget till spelet med stora mjukisdjur. Vi valde tre nummerbrickor. Just  precis när hjulet började snurra kunde jag sätta fingret på varför jag kände tveksamhet: vad gör jag om en av dem vinner?! Förutom att jag är kallsinnigt inställd till att ta in ytterligare en nalle över vår tröskel hemma, så kunde jag ana ett besvikelseutbrott på horisonten från den av dem som i så fall skulle bli utan vinst. Jag hann också tänka att "äsch, vi vinner inte" och "undra hur man snabbast styckar ett gosedjur" innan hjulet stannade på äldsta dotterns födelsedagsnummer. Hon vann! Tre minuter senare hade vi en överlycklig tjej med en stor röd papegoja under armen och en något förvirrad lillasyster som undrade var hennes vinst var. Snabb avledningsmanöver - moooooot glasskiosken!!! Jag ville inte påminna förloraren för mycket om hennes vinst förra gången, eftersom jag då hade kunnat hamna i halshuggarläget på papegojan. Chokladen hon vann fick hon nämligen dela med sig av till sin mamma på studs, och sedemera även till övriga familjemedlemmar.

Orken hade balanserat på en tunn tråd en stund, och när glassen var uppäten så började lillasyster visa tendenser till att ett uppfostringsläger skulle kunna vara aktuellt. Ytterligare fem minuter senare gjorde hon det något otippade och rymde ut från Liseberg. Försent insåg jag att hon inte kunde brytt sig minde om oss som var kvar, så jag slängde jacka och väska på marken och satte av efter henne. En annan mamma försökte stoppa min framrusande dotter, men hon hade bara en ettåring med sig och visste således inte hur en treåring ska fångas. Tack vare henne blev dock rymlingen sinkad, och jag knappade in på hennes försprång. Jag nådde dottern precis när hon skrattande försökte finta undan mig genom att snabbt vika av åt höger men jag var snabbare. Där och då bestämde jag att Lisebergsbesöket var över för denna gång säsong.

I väntan på vår skjuts hem kunde alla som uppehöll sig inom en radie av några hundra meter från södra entrén, skåda hur jag med ena handen höll en röd papegoja, i den andra balanserade en nyinköpt docka med otorkat glitterlim på magen (hoppade över den historien) och en sprattlande och vilt fäktande dotter i den tredje. Nu överdriver hon allt, tänker den uppmärksamme, inte har hon tre händer? Nä, just det.