Den vilda jakten på boken

Vi var på bokmässan i lördags, min make och jag. Min plan var att komma dit efter lunch, strosa runt, fika lite, kika på böcker, lyssna på utvalda författare och sedan köpa några utvalda, kanske signerade, böcker. Det en något förfinad tanke av det armbågskaos och boklåderace som påbörjades så snart vi knött oss in.

Jag greps kanske av eufori efter två steg; shoppade loss i närmaste bokmonter och kom på först efteråt att tänka på det opraktiska i att nu behöva släpa på kassar med böcker. Tanken var ju nu att vi skulle vara lite fria från prylar att släpa på när barnen inte var med. Istället skaffade vi oss i sann freudiansk anda böcker motsvarande i alla fall en mindre ettåring i tyngd. Dock kunde denna bäras i påse.

Efter en knapp timme deklarerade maken att han fått nog. Min tanke om ett fyratimmars-pass i svettlukten och trängseln röstades ner av min inre röst och makens yttre påstridighet. Vi letade upp ett fik på övre plan, betalade överpris för kaffe, vatten, öl och yoghurt av ett cafébiträde som såg ut som att hon hellre hade druckit gift än stått där hon stod. Å andra sidan var syrebristen rätt monumental, kanske hade hennes humör gått på samma sparlåga som min makes glada tillrop hotade att göra. Vi satt. Drack. Andades. Jag var redo för rond två, men icke mitt sällskap. Precis när jag skulle påbörja mutningen, fick vi se en man i svart t-shirt med texten "Riktiga män väger över 90 kilo", vilket piggade på min make så pass att vi kunde ta en ny runda i galenskapen.

Jag fick en glimt av många favoriter, och förutom att jag smygfotade Jonas Gardell, tillsammans med cirka 50 andra lika diskreta fans, så fick jag en pratstund med Henning Mankell. Han var så nöjd och glad, kunde nästan inte dölja den eufori han kände över att få bli fotad ihop med mig.




Stå i kö är inte vår grej, men de kortare signeringsköerna tog jag mig an, påhejad av min make som valde att vänta i bakgrunden med allt tyngre kassar och ett nu ganska blankt ansikte. Det var Justin Bieber-stämning över köerna till Jan Guillou och Camilla Läckberg, medan Patrik Sjöberg stod ensam med en handskriven skylt och högar av böcker. Jag tog sikte på Emma Hamberg, författare född i min barndomsstad Vänersborg. Lätt starstrucked och med en stolpig inledning om att hon var min idol på många sätt när jag var tonåring, fick jag min bok signerad. Hon var vänlig och oavsett vad hon tänkte om denna stammande nästan jämnåriga kvinnas fascination vid hennes serier och böcker, så skrev hon fina ord innan vi sa hejdå.

Sen fick min make nog. Han gick ut i foajén och satte sig. Jag tog ett djupt andetag och tog ett varv till innan jag tryckte mig ut genom folkmassan och liksom gled ut med strömmens svett tills det plötsligt gick att andas igen.
Vi stod utanför och flämtade en stund innan vi konstaterade att min plan förvisso inte funkat, men att vi kunde heighfiva vår insats och eventuellt söka in till nästa omgång av gladiatorerna. Jag tror i alla fall att jag har ett fan i Henning Mankell.