Jag bad om höstsol, sovmorgon och lite ro. Solen sken in när treåringen väckte mig klockan 07.07 - iförd blöja, haklapp (?) i FC Barcelonas färger samt nattfrilla. Vi lyckades snooza ett tag, vilket dock ledde till lätt kalabalik när vi höll på att missa storasysters simskola som började 09.20. Då kanske inte lugnet var totalt, men över dagen fanns stunder där vi både hann tänka och sitta ner utan akut uppgift.
Lugn är ju en definitionsfråga, och i vårt fall är det så sällsynt att det är värt sin vikt i, om inte guld, så åtminstone saffran. Men någon har hänt. De där stunderna där maken och jag tittar på varandra och undrar varför ingen av oss har en unge i 1. Knät 2. Hängandes i benet 3. Skrikandes "färdig" från toaletten, är fler. Vi har dock inte vant oss och gör fortfarande saker i raketfart och med flåset uppe.
Idag när barnen plötsligt höll sams och lekte nån Pippi-lek på övervåningen, så flög vi upp från matbordet för att genomföra det välbehövliga steg två i vår vardagsrumsommöblering. Alltså, det är ju inte arga snickaren-varning eller så, men jag höll på att få krupp på den oreda vi har haft i rummet de senaste veckorna sen vi plötsligt fick en soffa hemlevererad. Jo, vi hade ju beställt den, men det var ju åtta veckor tidigare så vem mindes precis när den skulle komma?
Erfarenheten sa oss att vi borde ha i alla fall 20-25 minuter innan vi behövdes som fredsmäklare. Som två blådårar på speed kutade vi runt med bord, tavlor, borrmaskiner, gardinstänger, stolar och ett par hundra småleksaker som tycktes ramla fram för varje sak vi lyfte på. Vi svängde runt grejer, flyttade krokar och provsatt. När jag skriver "vi" så menar jag mig själv. Maken menar nämligen att allt han behöver göra är att blunda, så kan han visualisera hela rummer ner till minsta deltalj. Själv måste jag ställa mig på fyra ställen, ligga ner i soffan lite, hoppa upp på en stol, gå ut och komma in igen, låtsas att jag är påven, kasta tre mynt över vänster axel och snurra och ja, ni fattar. Det är lite rörigare för mig att verkligen se om det blir bra.
Vi lyckades med banrekord och gonggongen ljöd precis när vi sladdade i mål, då hade det gått 30 minuter från start. Målsnöret bestod av att töserna på övervåningen hade tröttnat totalt på varann och tjöt om allt från vem som ätit flest plättar till frukost till vem som hann först fram till den finskspråkiga varanten av Hello Kitty som ljöd i bakgrunden. Hälften av möblerna hade då ny plats, flera kartonger var tömda samt en spindel (modell: för stor) vad dödad. Ryggdunk på det!
Ro kommer i olika former. Det blev full pott på mina önskningar idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar