I en annan värld

Jo, det var ju det här med att min icke Volvoanställde, men Volvofrälste, make har varit på familjedagen på Volvofabriken med barnen. Hur min make ens lyckades planka in sig själv och våra barn på den är familjedagen, som endast är för särskilt inbjudna (anställda med familj), är höljt i dunkel. Han var dock grymt nöjd med sina tre timmar på fabriken, även om barnen enligt min make tydligen inte varit fromma som lamm vid besöket. När vår mycket lokala veckovisa tidning dök upp i onsdags, fanns maken med. Mitt i bild (i blå tröja och röda shorts), med största engagemang och blick riktat mot någon typ av Volvo-modell - alltså en av plåt och med fyra hjul som rullar). Vad jag inte ser på bilden är våra barn. Men de var väl där nånstans...på rymmen. Frågan så här i efterhand är ju snarare vem som rymde från vem egentligen..!?

Makens Volvo-fäbless har spridit sig till våra döttrar. Idag var vi hos min fina farmor och hälsade på. Hon reagerade dock med fasa i blick, när sexåringen allvarligt och stolt berättade att hon har en riktig tatuering i form av ett Volvo-märke på armen. Förskräckelsen hade förvisso nog inget med motivet att göra, det var snarare själva innebörden av meningen "...det är en riktig tatuering, jag lovar" som fick min farmor att chockat dra efter andan, innan hon fick försäkran från barn och barnbarn om att inget av barnbarnbarnens tatueringar var av den livslånga stabila sorten. Inte alltid lätt att vara född 1926 och relatera till världen 88 år senare.

Å andra sidan är det inte lätt att vara född på 2000-talet och relatera till sin gammel-farmors verklighet alltid heller. Efter badet ikväll funderade fyraåringen en bra stund på varför hennes händer var lika skrynkliga som gammel-farmors. Det tog en god stund innan hon kom fram till, att den enda rimliga förklaringen måste vara att gammel-farmor också nog hade badat innan vi kom dit idag...