Tomatodlar'n

1998 var min mamma och syster och besökte mig när jag bodde i Georgia i USA. Vi åkte på utflykt till Juliette, där delar av filmen Steka gröna tomater är inspelad. Det lilla caféet fanns på plats, men så vitt jag minns så åt vi inga tomater alls. Den resan är dock det närmaste jag kommit gröna tomater i mitt liv. Tills förra veckan. Jag fick en tomatplanta av en kär vän på besök. Med mina ringa erfarenheter vad gäller alla typer av odling, är ju en tomatplanta i mina händer som att sätta en skalpell i händerna på en dödgrävare och be hen byta hjärta på nån. Jag tackade för förtroende med något frostiga ilningar längs ryggraden. Skulle jag ro iland det här..? Egenodlade tomater..?

Min morfar odlade tomater i sitt grönsaksland och jag vill minnas att även min mamma haft tomatodling på sin balkong. Men hur det gick, eller hur de sköttes, finns bara i min minnesperiferi. Morfar hade gamla fönster som växthus vet jag...eller var det till gurkorna? Efter att frågan ställts i alla sociala medier, analoga som digitala, fick jag ihop en lista på tre punkter som återkom: sol, vatten och kärlek i överflöd. Överkursen bestod i att gulla med dem, pyssla med dem varje dag samt prata med dem så ofta...

Solen fick jag hjälp med två barn och en make tog vattnandet på största allvar. Jag flyttade runt tomaterna, för att hitta den bästa platsen för dem, så många gånger att jag till slut blev rädd att de skulle känna sig yra och kola vippen i ren ilska över uteblivet gullande. Jag fick också rädda dem undan en grön ketchupmassaker när barnen rullade ut traktorer, sparkcyklar och dockvagnar farligt nära mina nya gullungar.

Efter ungefär ett dygn kände jag mig helt slut. De gröna stackarna kommer aldrig bli röda.Jag vet inte vad jag hur man får en tomat på gott humör (gillar de ironi? under-bältet-skämt? Norge-historier?) och prestationsångesten lyste mig i ansiktet när jag såg de perfekta, moget röda små tomaterna ligga i rader på Ica Maxi och skrika KÖP MIG!

Jag fick hjälp från oväntat håll. I samma stund som jag såg Capresen med egenodlade tomater, jag drömt om att få servera, blekna bort, kom maken till undsättning och meddelade att han minsann är (citat) "...gammal tomatodlare". Ungefär precis där överlät jag tomaterna i hans vård. Efter nio år tillsammans har jag förvisso aldrig sett något annat i vår kyl än köpta tomater, men har han oanade kunskaper inom tomatodlarområdet, så är det ju bara att tacka för att han fortfarande kan överraska mig (även om jag undrar vad som ska överraska här näst...). Förutom sol och vatten så håller han sina knep för sig själv. Jag har sett honom gå där ute och mumla, men huruvida han snackar med dem om aktier, svensk industri eller vägtullarnas vara eller icke vara, vet jag inte. Men nåt har han gjort, för idag ser plantan ut så här:

Capresen är på väg! Det räcker med ett par röda tomater för att den här utmaningen ska anses helt godkänd. Resten är bonus.Och för att knyta ihop den här säcken så kan jag ju bara konstatera, att lyckas vi inte baxa alla de gröna små tomaterna över till den röda sidan, så får jag väl äntligen smaka de där stekta gröna tomaterna då.