School's out!

Vår äldsta dotter tog studen..nej, inte riktigt, men nästan. Hennes första skolavslutning!  Stolt sexåring omringad av sina uppklädda och friserade klasskamrater och de tre fröknarna som intygar att just den här klassen varit den bästa de nånsin jobbat med (no shit sherlock, jag fattar att de överdriver, men ändå - ge mig mer!). Alfabetssånger framför föräldraskaran som får tårar i ögonen trots att alla vet att det inte är hjärnforskning de sysslat med.

En sexåring är komplicerade varelser. De är så där mittemellan i det mesta. Eller rör sig mellan ytterligheterna är kanske mer riktigt att säga. Rediga men ändå sjutusan så busiga. Kan knyta skorna, torka sig i ändan och vet att vem Justin Bieber är. Men kan också tänka sig att hålla handen, få hjälp med kläderna på morgonen och krama gosefilten när de somnat. I det avseendet är förskoleklassen att jämföra med hjärnforskning. Vi släppte nervöst in ett dagisbarn i skolvärlden för 10 månader sen. Idag fick vi tillbaka en världsvan (nåja) tjej, med 17 nya kompisar, tre nya favoritvuxna och en stor portion nyfikenhet på saker som hur fåglar bygger bo, varför det finns tiggare när alla kunde hjälpas åt att ge dem mat, vart regnet tar vägen när solen skiner och om kullerbyttor verkligen är en nödvändig kunskap för livet?

Det allra märkligaste med den här dagen, är ju att det var igår som sexåringen började i förskoleklassen.Och förra veckan som hon föddes. Jag har hela tiden varit en av de där som klämkäckt hävdar att "det blir bara roligare och roligare med barn ju större de blir". Jag saknar inte blöjtid eller bebisaktiviteter ett skvatt. Älskar att se döttrarna rusa runt med kompisar, och hurrar inombords när jag skymtar självkänsla, eller självständighet för den delen. Idag kände jag för första gången att jag vill stanna tiden. Men det är väl bara att vänja sig. Jag antar att det kommer känns som ett ögonblick tills den dag i juni när hon slänger den vita studentmössan i luften och skålar i champagne... År 2026.

Nybakad!