Fem år till!

Igår firade vi det faktum att vi varit gifta i fem år, och dessutom känner för att fortsätta i samma stil! Planeringen för kvällen var luddig. Det enda säkra var att vi lämnat barnen på varsitt håll och kunde spendera nästkommande 15-16 timmar som vi ville. Hörde jag sova..? Nej, med risk för att bli väckt halv fem imorgon bitti av en fyraårings glidtackling, måste jag ändå säga att vi sover rätt okej nuförtiden. Att få sova har därmed tappat sin internationella guldstatus som högsta önskan.

Vi hade planer sen länge på att äta på samma restaurang som där vi hade vår bröllopsmiddag 2009. I mitten av veckan väckte tanken på spa. Vi bokade om. Ett dygn senare satt jag på konferens och kände att det sista jag ville var att stressa hem, byta om, packa en väska, sticka iväg och sen slappna av på beställning och äta en dyr mini-middag jag inte ens var sugen på. Vi bokade av igen.

Jag sladdade in hemma vid halv sex igår. Champagnen var inte inköpt och några blommor hade ingen av oss tänkt på att köpa. Vi skålade i cider som vi turligt nog fann i kylen, och knaprade på förra veckans fredagsmyschips, innan vi drog på oss gympadojorna och gick ut. Det blåste halv storm, men solen kom fram och vi stegade på i perfekt "komma ner i varv-tempo" drygt fyra kilometer genom skogen. Om någon nu för en bild av hur vi tog oss fram med röjsåg genom vegetationen, så kan hen nu sätta sig ner lugnt och andas. Vi gick naturligtvis på en väg. Inte asfalterad, men jämn och fin och knappast vad en scout skulle benämna som "skogsstig". Målet var Sillviks havsbad och den lilla havsnära restaurang som ligger där.

Det blev fisksoppa och after work-stämning med trubadur i den lilla lokalen med utsikt över ett rasande hav, som drev upp vågor och skum. Vi hade sagolik tur som fick ett bord, stället är tydligen poppis på sommarhalvåret. Vår plan var att äta något och sen promenera hem samma väg. Vi fastnade dock i ett musik-quiz, blev plötsligt dödspolare med paret vid bordet bredvid samt vansinnigt sugna på dessert: blåbärsspaj och glass.

Vi var ju knappast kvar till stängning, men mörkret låg kompakt när vi lämnade stället och blåsten piskade oss i ansiktet. Det fanns således inte en chans att jag hade gått hem genom samma skog. När jag började prata om taxi, kände sig maken nödgad att påpeka att han minsann inte var det minsta rädd eller orolig för att gå samma väg tillbaka. Fem år har lärt maken att det här var inte ens diskussion att lägga energi på med sin fru, dock fanns det utrymme för nya idéer. Fanns det inte en busshållplats nere i Sillvik vid badplatsen? Snabbt hade han ringt Västtrafik och bokat (!) en buss till en knapp timme senare.

Bussen visade sig vara en flexlinje, men det gick ju alldeles utmärkt det med. Vi är ju inte purunga heller, som jag påpekade för maken. Maken var dock mest nöjd med att vi kunde betala med våra busskort, flexlinje eller ej.

På väg hem röstade vi. Det blev 2-0 till fem nya år tillsammans.

26 september 2009.