Kaniner kaniner kaniner

Maken hade mardrömmar i flera nätter, om kaniner stora som hundar. Men resten av gänget var glada och förväntansfulla inför hemkomsten av de nya familjemedlemmarna. Maken hade dock sin roll klar, "jag övervakar", slog han fast. Hans inställning är, att kaninerna bor inomhus endast till den morgon dygnstemperaturen har smugit över 12,1 grader, då är det rätt ut i tillvänjning av utebur för resten av året som gäller för dem.

Men nu skulle de alltså hämtas i lördags. Efter en felkörning kring landsbygden utanför Alingsås, där vi på allvar undrade om vi hamnat i en svensk asfaltsvariant av Bermudatriangeln, kom vi fram. Sjuåringen hade ont i magen av spänning. Men så plötsligt låg de små ullbollarna i hennes knä, och hennes ansikte lyste på ett sätt jag aldrig sett tidigare. I den stunden, och kommande 24 timmar, hade hon lätt bytt bort vem som helst av oss andra i familjen om hon behövt, för att få behålla kaninerna.


Själv har jag känt mig lite som när vi kom hem från BB för första gången för sju och ett halvt år sen. Vi ställde in dottern i babyskyddet på golvet i vardagsrummet, och ja...nu då? Graviditet, check! Födsel, check! Hemfärd, japp! Vad gör vi nu då? (Där nånstans kanske likheterna slutade, men ändå, bebisar var de ju allihopa, hehe).


Om nu sjuåringen äntligen kommit i sitt rätta element som djurägare, maken är lite på avstånd och jag lätt nervös - hur tar då fyraåringen sin nya roll som djurvårdare?

Jo, tackar som frågar. Vi fotade barnen med varsin kaninunge i knät, precis när vi kommit hem. Den bilden kommer inte komma upp här. Men visualisera ett styck övertänd fyraåring som suttit i bilen ett par timmar i sträck, iklädd röd tomteluva (oklart varför) och ett flin som mer signalerade galenskap än kärlek. Kaninungen verkade förvisso tycka att hennes händer kliade alldeles förträffligt bra, men maken och jag kände eventuellt att ett hänglås på buren skulle passa fint.

Idag har sjuåringen gjort precis allt som behövs göras med kaninerna. Det är möjligtvis lite väl tidigt att slå fast att vår dotter är en mästare i kaninskötsel, men sex års väntan har i alla fall gett henne längtan nog, att plocka bajspluttar med glädje och dammsuga hela vardagsrummet av bara farten. Goset visade inga gränser och hon hade troligtvis föredragit att sova en natt på halm tillsammans med dem, om hon bara fått plats i buren.

Fyraåringen har sedan hemkomsten inte brytt sig nämnvärt om varken Sofia den första eller Molly. Jag å min sida börjar, precis som för sju år sen, känna att några rutiner på det här så ska det nog lösa sig med det mesta. Maken då? Han satt på huk igår kväll och pratade med kaninungarna med sin vänaste röst. Inga mardrömmar inatt. Och någon sa nåt om att de där kaninerna ändå nog skulle bo inomhus till vintern ändå...