söndag 29 mars 2015

Pappi o mammi

Det här med att plötsligt ha två bebiskaniner vore ju förmätet att jämföra med när vi hade bebisbarn. Men när maken ringer mig för att stämma av vilken tid som är mest lämplig att mata kaninerna på och vi båda använder de vänaste röster vi har för att prata med de små puttinuttiga sötgosisarna, då är det ändå lite på samma planhalva...

Precis som när man var förstagångsförälder, så ska man låta bli att googla sina frågor. De inbillade vetenskapliga svaren om hur vanligt det är att kaninungar dör av åskväder även om de är inomhus eller att kaninsystrar kan börja slåss helt oprovocerat, är, kan jag meddela, inte svaret på frågan vilka trädslag de gillar att gnaga på. (De där med systrarnas slagsmål kändes ju dock inte som en högoddsare, baserat på våra döttrar, hehe...)

Vårt huvudbry denna helg har varit hur vi ska ordna ytterligare en bur, att ta med till vår stuga. Självklart ska bebisarna kaninerna med dit. Men i den diskussionen uppenbarades några olikheter i våra prioriteringar, hos maken och mig. Medan maken röstade för en gratis begagnad bur med vissa defekter som fanns på andra sidan stan, tyckte jag frågan kunde lösas genom att köpa en grannes kaninbur som var till salu. Förvisso också begagnad, men på gångavstånd och icke trasig. Det är ju ändå en rätt avgörande detalj kände jag, att buren är hel. Den var ju dock inte gratis. Tidsaspekten för inköpet blev avgörande.

Prylarna de här två små harpaltarna nu tydligen behöver, är verkligen i klass med en människobebisunges. Men de skriker inte. Kan sättas i bur vid behov och säger inte emot. Så där kanske likheterna tog slut. Och som jag minns det, så satt vi aldrig vid vaggan i flera minuter och lockade med spenatblad heller.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar