Makens närmaste kontakt med kaniner tidigare, är enligt egen utsago, en väl tillagad kaninstek. Jag hade kanin när jag var liten, men i ärlighetens namn så var det nog mer min syster som tog hand om den. Jag var väl mer nån slags sidekick.
Nedräkningen började för några veckor sedan, när de beställda kaninerna föddes. Det var ju kanske ett aningens överilat beslut just då, men å andra sidan har sjuåringen tjatat i sex år. Ingen kan heller anklaga henne för att inte vara djurvän. Gör vi inte detta, så riskerar vi att snart ha huset fullt av skadade skalbaggar och deprimerade möss som ska skötas om av vår dotter.
Vi var dock lite bleka när vi kom hem från kaninfarmen sist. Dels för beloppet på notan, alla tusen saker vi tydligen behöver för de små 1,5-kilos hårbollarna var ju knappast gratis. Men också för att fyraåringen hittade en håv och frågade om det var någon som ville att hon skulle fånga en kanin?Tjejen på farmen skrattade och sa att den stora vita jättekaninen mådde bra av motion och gillade barn. Den kunde hon leka med. Vi, som känner fyraåringen, la dock undan håven.
Vad de små liven ska heta har varit en lång historia. Tjejerna har haft fria händer, och nu har vi troligtvis landat i rätt normala "Molly" och något mer dubbeltolkade "Sofia den första".
Sjuåringen är så redo hon kan bli. Buren är preppad med halm och hon kan knappt invänta morgondagen för att få fylla på vattenflaskan. Resterande uppgifter har hon gjort ett schema för.
Sjuåringen har räknat dagar. Fyraåringen ser mest fram emot morgondagens lördagsgodis. Men här är vi nu. Imorgon är vi där, i kaninlandet. Väldigt mycket bättre än skalbaggelandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar