Lerpöl, solsken och världens pinsammaste mamma

Solen sken även på denna femte vab-dagen i denna vända. Penicillin mot den elaka öroninflammationen har dock gjort susen. Ett otränat öga skulle delar av denna dag kunnat se en potential till stand-in för valfri duracellkanin, när de bevittnade fyraåringens upptåg. Men när doktor Näslund säger, att ungen ska vara hemma hela veckan, så lyder vi.

När jag nu tog över stafettpinnen i vabbandet från maken, inledde fyraåringen och jag fredagen i varsin sänghörna med varsin iPad enligt vab-praxis anno 2015. När solljuset stack oss i ögonen och batteriet på den ena tog slut, gick vi upp. Vi tog oss ut i solen. Det hade ju varit att bryta mot alla regler gällande våren i Sverige annars. UT. NJUT. VAR GLAD.

Precis som sjuåringen så gillar den yngre upplagan att vara i skogen. Jag är ju dock precis samma mamma, som starkt ogillar krokiga stigar och trädens sus. Fyraåringen tog sig fram genom vegetationen genom att klättra över stenblock, krypa under hängande grenar och fösa bort samtliga buskar som piskade henne i ansiktet - ungefär tio meter från den asfalterade skogsväg hennes mor befann sig på. Hennes äventyr slutade cirka tre meter från vägkanten, när en av skogens förrädiska rötter slingrade sig runt hennes ben och slungade henne pladask ner i en lerpöl. Medan min hjärnas värstinggäng höll upp skyltar med Jag visste det, där ser du! på, gav de mer normala delarna av samma hjärna instruktioner om att hjälpa henne upp och fråga hur det gått med henne. Hon medgav förvånat, att hon eventuellt behövde byta ut sina mysbrallor som droppade lera från knäna, men i övrigt mådde hon prima.

Vi hämtade sjuåringen på skolgården. Lite käckt vinkade jag på avstånd till en fritidspedagog och ropade, att vi gick hem. Tydligen var detta så fruktansvärt jättepinsamt och förfärligt hemskt gjort av en mor. Snabbt fick jag klart för mig att om detta upprepades, så skulle sjuåringen se till att berätta för alla hon känner om sin mammas rumpa som går att skaka på. Fatta skammen!

Fredagar har vi simskola. Snyggt svängde jag igenom eftermiddagens bilhav, och in på den lilla smala skogsvägen upp till ridskolan. Det kändes ju jättebra, om det inte vore för den lilla detaljen att där knappast finns en simhall. Självfallet var det inte jag, utan sjuåringen själv, som kom på missen. U-sväng och ut på vägen igen. Vi hann fram, bytte om och kom i exakt tid till simlektionen, trots fyraåringens alla arton försök i duschrummet att bryta foten genom halkning samt hamna på nyheterna på grund av försvunnen.

Nu har solen gått ner och stafettpinnen för nästa vab ligger övergiven på marken. Den ska brännas i samband med grillpremiären som borde komma i helgen. Just i detta nu är det dock dags för fredagsmys deluxe att ta vid (en somnar i soffan innan Skavlan hunnit börja).