Maken hade fest och hotell på sitt schema idag. På mitt stod det fyra timmar i stallet, då sjuåringen hade två ridpass inbokade. Solen sken och trots att jag totalvägrade att ens gå in i boxen till hästen hon skulle sadla idag, så var det en bra start på helgen. Även sjuåringen förbjöds av sin katastrofinriktade mor, att gå nära hästen med öronen slickade bakåt och hoven hotfullt slåendes i golvet. Hjälp anlände i form av en lugn, modig, stark ridskoletjej som stod lämpligt nära och uppfattade vårt dilemma. Hon fixade allt, inklusive visade sjuåringen hur hon skulle hålla frambenet på hästskrället, så han inte skulle komma åt att nafsa efter henne. Tjejen var 10 år...men otroligt omtänksam, tuff och väldig hjälpsam.
Innan maken åkte så frågade han om jag tänkte ta med fyraåringen till ridskolan. Eeeh, nej? Vi vill inte skapa chockskador hos ridskolehästarna. Hon fick husera hos sin mormor i några timmar och var mer än nöjd med det.
Någon som dock höll på att få 1. chockskada. 2. sträckning i lårmuskeln och 3. nya solglasögon, av att bara stå bredvid paddocken när hästarna galopperade förbi, det var jag. Sjuåringens häst, som är sur i boxen men vanligtvis bra att rida, blev plötsligt skrämd. Mitt i galoppen ökade han farten, spurtade förbi de övriga och satte av i en sorts mellanting mellan galopp och skenande. Sjuåringen såg först ut att kunna hantera situationen, men när han krumbuktade så hon tappade ena stigbygeln så var det svårare. Hon gjorde alla rätt och hängde sig kvar i sadeln genom att hålla sig fast i manen på hästjefeln, men helt utan kontroll. Jag fick tunnelseende när jag såg hennes lilla skräckslagna ansikte när hästen kutade förbi oss föräldrar en andra gång. Sträckningen var ett faktum när jag tog ett två meter långt okontrollerat halvkliv i sidled in mot paddocken, utan någon som helst idé eller chans att kunna hjälpa henne... Precis när jag skulle låta min oro övergå i ett panikskrik, så löste sig alltihopa. Sjuåringen återfick balansen, en ridlärare fick tag i tyglarna och det var över. Jag plockade upp mina solglasögon från marken, och lektionen fortsatte.
Efteråt fick sjuåringen stående ovationer av alla närvarande. Ryggdunk och en hel massa imponerade och uppmuntrade tillrop från föräldrar och ridlärare. Hon, till skillnad från sin mor, behöll sitt lugn, gjorde allt rätt för situationen och bröt inte ihop. Smak på uppmärksamheten fick hon också, i bilen på väg hem menade hon att det nog nu var dags att börja öva på sin autograf. Det gör hon rätt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar