Vi tar väl en vända till då.

Vi hade återbesök hos fyraåringens örondoktor igår. Trumhinnan sprack ju förra gången dygnet innan hon skulle få nya rör insatta. Nu var det dags att kolla så den läkt. Själva besöket gick smidigt i cirka en kvart, tills vi överraskades av, att även näsan skulle undersökas. Jag har full förståelse för att vår fyraåring la benen på ryggen och sprang när någon höll fram avlånga bomullstussar med bedövning som skulle upp i näsan. Avlång, som i, att den troligen skulle killa henne i halsen. Lägg därtill att läkaren satt med en kamerasladd som hon "bara skulle titta lite med", men mer såg ut som om kunde gräva sig in i hjärnan ett par varv. Även mamman fick vissa skräckkänningar. Ett djupt andetag från mammans sida, en språngmarsch för att fånga in dottern som var på väg mot dörren - och troligtvis utomlands för att byta namn - och en lång förklarings- och övertalningsprocess senare, så gallskrek hon ändå sig igenom hela undersökningen. Och jag klandrar henne inte. Trots dubbla belöningstatueringar, så fick läkaren onda ögat och ett surt "hejdå" ur ena mungipan när vi lämnade rummet. Av dottern alltså. Jag log ett pressat leende med kallsvettig överläpp. Men nu är det över, säger jag till dottern, nu behöver du inte komma hit igen förrän det är dags för operation, och då är du ju sövd när de ska greja i örat.

Vi lämnade sjukhuset strax innan lunch med beskedet, att förutom rören som ska in, så ska körteln bakom näsan bort. Fyraåringen fick en belönande glasstrut i handen och var nu clearad för operation inom en månad. Ungefär en kvart senare (eller okej, åtta timmar) spricker hennes trumhinna igen. Ena stunden satt vi framför Bompa, nästa stund startar det som blir gråt en hel kväll och en halv natt, innan värker avtar och hon somnar. Dagen efter får maken på sin lott att åka tillbaka till sjukhuset med henne. Jag var glad, att det var han och inte jag, med tanke den sövning jag utlovat till nästa besök. Men det hade gått bra, penicillin, sjukskriven dotter och ny väntan på läkning, var namnet på kurvan vi tydligen skulle förbi, innan operation kan bli aktuell igen.

Det här med att ta bort körteln bakom näsan (av oss sjuttiotalister kallad "polyperna" - vilket är ett felaktigt namn fick jag veta av läkaren, när jag för tredje gången envisades med att hänvisa till den benämningen) är precis som rörinsättning en rutinoperation. Dock är den något krångligare och med flera dagars vila efter operationen. Vila i STILLHET. Annars kan såret in näsan börja blöda. Det gör den om patienten hoppar mycket eller så. Eller hänger i knävecken. Övar cirkuskonster eller stagedivar med springande ansats ner på sovande föräldrar från sängkanten. Jag hoppas det ingår valium i eftervården. Till alla inblandade.


Sitter still.