När mamman får bestämma

Häromdagen lyckades mamman i den här familjen med konststycket att få ut hela familjen i en svart puckelpist. Lindvallens Stina-backe var en normalitet för mig och min syster när vi var små, men något äldre än vad sjuåringen och fyraåringen är nu. Det var förstås ett misstag. En felläsning på pistkartan i kombo med en övertro på mitt efter lokalsinne, gjorde att vi plötsligt stod öga mot öga med den svarta faran (samt med tre förvånade ungdomar vars lyxiga skidglasögon antagligen kostat mer i inköp än allt jag hade på mig tillsammans).

Sjuåringen hann aldrig bli rädd, hon gjorde som hennes mamma hurtigt försökte uppmuntra henne till, trots den något bisarra upptäckten av backens lutning. Hon sneddade över, fortsatte över hela nästa backe, missbedömde farten något och körde fast i en snödriva. Men det var ju bara att backa något och ställa sig upp. En klar.

Maken och jag, som mest harvat i backar med något mindre lutning de senaste åren, kände oss som pensionärer på styltor. De första pucklarna tog hårt på mina knän, men sen redde det upp sig. Maken ropade Häng med...! till fyraåringen, flög sen ograciöst över ett par pucklar innan han snyggt gick in för landning och liksom välte över på sidan och la sig mellan två snöhögar. Men sen var han också över.

Fyraåringen då. Jag var rädd, att hon sin vana trogen, skulle skratta faran i ansiktet för att sedan slänga sig ut med en förmaning om att den som förlorade var en fis eller så. Men hon var ovanligt följsam och sökte min hand för att ta sig över. Vad är det här egentligen..? muttrade hon för sig själv innan hon gled nerför puckel för puckel. Grejen var just det, antingen hade hon en räv bakom örat och tänkte ta första chansen lodrätt istället för horisontellt. Eller så gjorde hon sitt bästa. Men hon gled neråt för varje skär. Till slut tog jag henne under armen och skidade med henne flygandes bredvid. Jag lyckades överraska henne innan hon hann protestera över att hon inte fick klara det själv, och därmed var vi alla över.

Pustande stod vi i en röd backe som nu såg ut som en löjligt enkel sak att ta sig nerför. Så det gjorde vi. Stina får vänta några år, men nu behärskar alla i familjen alla typer av liftar och de allra flesta backarna. Även mamman och pappan.