Tillbaka i fjällen

Vi har haft två superdagar i backen här i Sälen. Regel nummer ett har varit "sist ner är en rutten banan". Även när fyraåringen rullade fjorton snygga varv och skidorna flög flera meter åt olika håll, så reste hon sig upp och meddelade att alla som stod ovanför henne i backen och tittade i skräck på scenariot, (läs: hennes mamma), hade förlorat. Hon var först ner.

Men både sjuåringen, hennes jämnåriga partner in crime som är med oss på resan, samt fyraåringen tränar på svängar och liftar så det viner om öronen. Sjuåringen har lite mer insikt om livet i allmänhet och höjder i synnerhet. Hon blundade och kramade sin mammas hand hårt första gången i sittliften. Andra gången öppnade hon ögonen och tredje gången åkte hon själv med kompisen och hans föräldrar.

Fyraåringens debut i sittliften var planerad, och gemensamt beslutad av föräldrarna, till 2030. Istället skulle mamman lära henne åka ankarlift. Jublande stod hon i kö, ställde sig rätt och det bar iväg. Vi kom...hela vägen upp! Jisses så bra det gick. Fyllda av övermod tog vi samma lift upp igen. Efter 20 meter fick någon ett felskär...mamman hängde utanför liften ett par sekunder, men redde ut det hela! Superkrafter, var förklaringen, trodde fyraåringen. Cirka en halv minut senare gjorde fyraåringen en kullerbytta ur ankarliften, och mamman följde upp konstverket med en saltomortal över den förstnämnde. Tre av fyra skidor flög åt fanders men alla ben höll.

Delvis berodde troligtvis fallet på att den äldres knän och rygg kraftigt protesterade mot, att stå som en fällkniv med en enmetare på skidor. Ställd inför ankarliftens vedermödor kommande år, flyttade mamman snabbt fram startskottet för stolliften. Skulle
makennågon ha synpunkter på detta, var planen att framhålla kostnaderna för denna variant - massage- och kotknäckarbesök i åratal framöver...

Fyraåringen förmanades att sitta still, helt still, i sittliften. Hon lovade för varje meter som mammans farhåga steg, i liftkön framåt. Finns det något att surra fast henne med? När vi satte oss ner för färd uppåt, skrattar fyraåringen och klappade händerna. Återigen förmanades hon att vara stilla, varpå hon svarade ärligt, men något tveksamt, "jag ska försöka..."

Upp kom vi, och ner också. Solen tittade fram stundtals och flera plusgrader gjorde fikan i backen alldeles vansinnigt god. Sjuåringarna åker mestadels i skogen och föräldrarna kämpar för att hinna upp dem. Alldeles precis som det ska vara alltså.