En packad historia

Jag har en tics när vi ska iväg nånstans. Precis när vi rullar ut med bilen kommer känslan av att något är glömt. Något viktigt. Varje gång får jag gå igenom vad som möjligtvis kan kännas som livsviktigt, och som inte går att köpa. Varje gång övertygar min make mig att allt vi möjligtvis kan behöva är med, att vi troligtvis kan leva resten av livet med de prylar som ryms i bakluckan. Och varje gång släpper känslan först, när jag kommer på något som ligger kvar hemma, oavsett var det är. Sen kan resan börja.

Att packa för fler än två dagar med en hjärna i sommar-mode, var som vanligt en utmaning. För att utmana ytterligare, hade jag "hjälp" av femåringen som envisades med att Batmandräkt, ballerinaskor samt doktorsväska, sju dockor och en stensamling var absolut livsviktiga ting att få med.

Själv hade jag också en tendens, att välja lite fel saker inför denna resa, som till exempel när jag i huvudet gick igenom barnens skidkläder. Vilket kanske inte var så dumt som det kan låta, eftersom vi så småningom ska landa i vår fjällstuga. Men även om sommaren inte visar upp sin bästa sida, så kanske långkallingar och skidstrumpor är att ta i.

Till slut var 75 procent packat, och vi kunde, vår vana trogen, börja samla ihop resten i kassar och småväskor allt eftersom vi kom på dem. Kaninerna är på kollo och huset i goda händer. Femåringen bestämde sig för, att det var uppesittarkväll till 23 igår och sjuåringen körde en "är det inte morgon snart så vi kan åka" vid 04.30. Maken och jag var därmed lite möra när vi imorse vaknade 45 minuter efter vi planerat att gå upp, och fixade det sista innan vi var framme vid avfärd. Men nu rullar vi äntligen norrut mot Dalarna. Dessutom deklarerade maken nyss att han glömt sin jacka hemma. Skönt! Då kan resan börja.

Hjälpredan.