Kennel, kakor och...kennet?

Sjuåringen kunde inte sova inatt. Precis innan hon la sig igår, berättade vi att hon skulle få besöka en kennel med hundar idag och gosa med åtta veckor gamla valpar. En ytterst ogenomtänkt tidpunkt, att delge henne denna glädjenyhet, i alla fall om man som vi njuter av tystnaden när de små sover. Vi som har känt henne i snart åtta år, borde vetat bättre. Hon vaknade mitt i natten och förklarade, att kanske var det så att när hon blir uppspelt så kan hon inte sova (vilket också är svaret på frågan om självinsikt på 100 poäng1).

Förmiddagen idag var endast en transportsträcka fram till besöket på Peakpoints hundgård i Lima. Lystern i ögonen på sjuåringen var lika stark som i fredags när vi spanade på björn och varg. Femåringen, som ju hittills visat ett minst sagt milt djurintresse, blev erbjuden att stanna hemma, men ville följa med. Strax innan avfärd var hon riktigt taggad, "när ska vi åka till det där kennet egentligen..?!".

Peakpoints kör hundspann i Tandådalen på vintern, vilket vi provat ett par gånger. De har 50 (!) hundar av rasen Alaskian Husky. Även om deras hundar är extremt väluppfostrade, så var det ett liv som heter duga i hundgården. Femåringen, liksom maken med stor respekt för hundar (han kunde sträcka sig till att peta då och då på den Yorkshireterrier som fanns i familjen när vi träffades) var inte helt övertygade om att hundarnas skall var hälsningar och nyfikenhet. Sjuåringen däremot kunde inte tro sina ögon, så många hundar - så lite tid! Men besökets höjdpunkt var ändå, att få krypa in till de sex valparna och deras mamma för en herrans massa gos.

Sjuåringen påtalade flera gånger, det uppenbart orättvisa i, att dem vi besökte hade mer än 50 hundar, medan hon har noll. Vuxna tråkförklaringar om att vi bor i radhus med något färre kvadratmeter trädgård, jämfört med villan på landet med oändliga gräsmattor, gjorde henne inte övertygad. Hur en solig sommardag i en hundhage inte är helt jämförbart med att motionera en hund en regnig, kall och stressig novembermorgon bet inte heller. Efter noll framgång i förklaringen från min sida, skickade jag fram maken, att ta diskussionen med henne. Han tittade bara på henne och sa det mer lättförståeliga: "NEJ".

Femåringen då? Hon skötte sig exemplariskt utifrån sina förutsättningar får man säga. Med sina Lotta på Bråkmakar-vibbar så var hon klart godkänd. Men det bästa med besöket enligt henne var "kakorna på kennet". Hon höll för öronen och klappade lite förstrött en av valparna ett par gånger. Sen lekte hon rally med en av kälkarna i gräset resten av tiden.

Det var ett väldigt mysigt besök, men nej, vi köpte ingen hund...denna gång.