Vi startade med rensning. Då kom tårarna. För varje litet trasigt gem, för varje tidning som saknade sidor, för varje bruten krita skulle det fällas en tår. I alla fall är det så jag föreställt mig scenen, om jag inte istället bett mormor om barnpassning och sedan tagit med mig en svart sopsäck in i femåringens rum. En triljard McDonalds-leksaker (alltså, ok att vi äter där ibland, men en samlare hade varit stolt över den enorma mängd hon hunnit med) åkte ner i säcken tillsammans med en docka från min barndom med huvudet bakåfram, borttappade pärlor och annat bös.
Sen kunde vi börja planera på riktig. Svetten kom smygande redan då, i alla fall rent psykiskt. Jag har extremt svårt, att se det färdiga resultatet framför mig när det kommer till inredning. Min make ser ju allt direkt, medan jag famlar som i blindo och behöver både en och två felköp innan det eventuellt blir rätt. Svettattacken de lux infann sig vid besöket på Ikea. Det var förvisso ett bra besök så här i efterhand. Men när vi kryssade mellan högar av servetter i pastellfärger och påminde varandra om listan för att inte spontanköpa nytt porslin, durkslag i nya material eller färggranna nyinkomna ramar till samtliga väggar hemma i radhuset, var det en kamp med svetten som närmaste granne.
Dag tre, idag, kom blodet. Hur olyckan exakt gick till vet bara de inblandade, det villa säga maken och borrmaskinen. Något tappades, hamnade på makens ben och det kom blod. Maken gick och la sig för att vila skrubbsåret med benet högt.
Nån krok ska upp, nya gardiner ska sys (av någon annan hoppas vi...) och tavlorna justeras lite grann, men annars är vi klara. Ikväll var dottern och föräldrarna lika nöjda. Nu får vi bara hålla tummarna för att hon inte börjar leta efter varken de där påskbreven från 2013 eller de glitterförsedda stenarna som legat tappade och bortglömda bakom sängen sen ett år tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar