Planen var att mjukstarta. Jobba förvisso, men ändå ta veckan med ro och segla igenom den. Tillåt mig skratta och ge oss själva en spark på smalbenet. Vakna! Det är oss vi pratar om!
Måndagen var godkänd. Maken nös ett par gånger och såg lite hängig ut, men tja, bra kväll ändå. Sen kom tisdagen och maken kastade in handduken. Sommarförkylningen var över honom. Tjejerna och jag tog en promenad med en lånehund i sommarkvällen, så här i efterhand var det en av veckans höjdpunkter.
Sjuåringen hade tröttnat på fritids och gnällde högljutt om orättvisan i att "tvingas" vara där, efter ledighet i fem veckor (eller just därför). Femåringen somnade gott, men vaknade med värk i öronen efter två timmar. Men hej och tjenare gamla vardagsvän! Jag har inte saknat dig. Ikväll kände jag min nyfunna (o)vän PMS ansluta till familjen och veckan får genast ytterligare en dimension.
Men, som alltid med vardagsbekymmer så försvinner de, även om makens förkylning är av den mer allvarliga sorten enligt honom själv. Femåringens öra behandlas med antibiotikadroppar och hon är pigg. Sjuåringen har bestämt sig för att skippa fritids resten av veckan. Jag då? Jovars. Det är ju ändå rätt lugnt i stormens öga, sägs det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar