Tiden går...

Vi hade en liten go 2,5-åring på besök idag. Det blev uppenbart att varken maken eller jag längre hade en susning om, hur det är att ha en liten kavat, orädd och nyfiken småtting i huset. "Här finns inget farligt alls" försäkrade vi glatt föräldrarna, som förgäves försökte lista ut sin dotters nästa infall i förtid.

Maken och jag har förvisso en del att stå i vad gäller vår femåring. Men vi behöver inte längre oroa oss för, att något av våra barn ska käka en näve blöt sand. Stentrappan i vår trädgård är förvisso ofta skådeplats för diverse skrubbsår fortfarande, men vi ser den inte längre som ett stup. Kaninerna får ha sin mat ifred och vi känner inte längre paniken komma krypa så fort det är tyst i en minut. Tystnad är numera lika mycket klassad som lycka, inte som förr när varje sekunds tystnad utan ögonkontakt med barnet kunde betyda allt från en tuschteckning på väggen till valfri ångestframkallande olycka.

Livet har uppenbarligen blivit något lugnare. Stunderna av kaos är färre här hemma. De existerar fortfarande, tro mig, vår femåring i högform kan ta sig oanade uttryck fortfarande. Men dagens finfina besök visade, att barnens ålder har gjort att vi omedvetet har förflyttat oss en bit på föräldraskalan, från det akuta "livsuppehållande" i småbarnsåren, till det något mer lugnare "övervakare". Vi har uppenbarligen glidit in i nya tider.


Övervakar'n fotad av den övervakade i ett obevakat ögonblick.