Tiden går fort när man har roligt...

...eller bara rejält många bollar i den traditonella luften. Sista veckan i augusti startade förra helgen med en fest på lördagkvällen, vilket är en väldigt sällsynt aktivitet för maken och mig nuförtiden. Men nu var det dags! Det började bra med mingel i ett mysigt upplyst partytält, med andra som tagit paus från soffan och chipssmulor. Strax efter fick sig dock glamour-glorian en törn, när det uppdagades att vi skulle leka. Leka! En lördagkväll! Utan barnen! Jag borde kunnat räkna ut det. Kvällens födelsedagsbarn och hennes make är inte bara väldigt mycket bättre än oss på party, de är dessutom sportnördarna förklädda till trebarnsföräldrar.

Grenarna var givna, lagen lika så. Rullning av höbalar, brännboll och frågesport - och det avgjordes självklart med lagindelningen tjejerna mot killarna. Sist jag spelade brännboll bröt jag handleden på två ställen. Men jag är ju inte heller den som bangar, så jag ställde mig på anvisad plats och såg upptagen ut. Det funkade. Inga bollar på Bengt.

Nästa gren var att rulla höbalar. Jag vet inte vad det var, men något i mitt bonnablod gjorde sig påmint, och jag hörde mig själv anmäla mig frivilligt till laget. I klackskor och sommarklänningar satte vi fart på höbalen så den flög fram. Vi vann! Inte.

Det var en riktigt rolig kväll och plötsligt var klockan två. Vi tog en taxi hem och maken trakasserade pratade med taxichauffören om vilken motor taxi-Volvon hade. Sen var kvällen slut och vi likaså.

Veckan tog vid, och jag åkte på den där ögoninfektionen. Den gick dock över på 24 timmar, jag tror jag skrämde bort bakterierna med min ilskna frustration över deras närvaro. Ge er för fan, det är inte höst än. De försvann.




Jag avslutade veckan med en tripp till Stockholm. Denna gång skulle jag ta mig lite kors och tvärs över stan med tunnelbana! Jag må ha flugit mellan kontinenter ensam, men förberedelsen innan avresa med tunnelbana var rejält mycket mer omfattande. Någonstans mellan att jag tappade bort mig bland alla mina postit-lappar, fick jag tips om reseappen för Stockholms tunnelbana... Den blev en life-saver, även om den inte kunde erbjuda ledsagare på perrongen.





Förutom riktgt bra kursdagar, hann jag med en middag hos min barndomsvän som bor med sin familj mitt i Stockholmssmeten. Middagar hos henne och hennes man är precis så där kontinentala som det är på film. Vänner som slinker förbi, samtal som tar oväntade vändningar, maten serveras i tapasform och självklart är vinet perfekt tempererat. Det enda som skiljer är väl att vi strösslar det hela med en stor dos ironi. Jag sov sedan gott i min hotellsäng, medan min make kämpade hemma med båda barnen och nya efter-sommaren-rutiner.

Augustis och sommarens (?) sista dagar spenderade vi hemmavid. Lullade runt. Rastade alla familjemedlemmar på olika sätt: cyklade med barnen, gick sicksack med kaninerna i lekparken och fick in en mer fartig promenix med mig själv och mina hörlurar. Jag gjorde den här familjens första frittata till söndagsmiddag. Det stod en deciliter basilika i receptet. Jag tog det, men tja, det är väldigt mycket basilika i. Maken var skeptisk. Den är åtta år sen han senast dissade en maträtt jag lagat, den gången var det saffransris. Frittatan hamnade i samma kategori - men snygg att se på.





Det var den veckan. Och den sommaren. Bra bollar!