Gula faran genom Värmlands skogar

Om det fanns högskolepoäng i packning-inför-fjällsemester så hade jag lätt kunnat skriva en C-uppsats om min packinsats på förmiddagen. Vi hade möjligtvis tänkt tanken, att på torsdag far vi. Men det är ju några steg emellan tanke och avfärd...och där var det tomt imorse klockan sju när maken gick till jobbet.

Från början hade vi tänkt åka klockan åtta på morgonen. Sen kom vi på att åttaåringen går i skolan sen ett par år, och därmed inte var entledigad förrän strax efter lunch på skärtorsdagen. Då var dock bilens baklucka packad med Ikea- och Ica-kassar som jag av någon anledning ersatt våra väskor med.

Ett par vändor med påskbrev från femåringen till vännerna, men sedan var vi iväg. Eller nästan i alla fall, maken på kom att åttaåringens vinterkängor var hos skomakaren och jag fick akut sug på stor kaffe latte. Men sen åkte vi.

Min mamma är med, så vi körde även med hennes bil upp. Det innebär att vi kunde låta barnen slippa varandra sällskap i alla 49 mil! Maken körde Volvon till Grums, med femåringen i baksätet, innan vi bytte. Det var inte jättepoppis hos alla maken att byta bil. Trots att jag framhöll min mammas guldfärgade Skoda som gula faran, så var inte maken pepp på att ta över den ratten. Inte förrän jag lanserade "Guldpilen" som varumärke på min mammas ögonsten, veknade han och gjorde sig beredd för avfärd.

Jag körde först genom Värmlands vildmark. Jag körde på bra men blev ändå omkörd då och då av fartdårar som jagar döden andra bilister. Maken låg efter mig och ljustutade varje gång någon luspudel körde om först Guldpilen och sedan hans fru.

Till slut var vi framme i stugan, trots usla medtrafikanter och dönickar i trafiken. Maken utmanade mig om fler högskolepoäng eller i alla fall en medalj för god krigsföring, genom att packa in alla kassar och bädda alla sängar medan jag satt under en fleecefilt i soffan med brasan framför näsan.

Nu kör vi påsklov i Sälen! Tut-tut!