Idag var det dags för förskolan igen. När jag lämnade henne vid nio (sovmorgon är en dygd), kom alla avdelningens halvsjuka fyra- och femåringar och kramade henne. Jag motstod urtidsimpulsen att gå till attack för att rädda min avkomma från ytterligare virusattacker. Själv verkade hon ganska så genomnöjd. Hon vinkade primadonnaaktigt hejdå till mig och ropade över axeln "Det är lite rörigt nu med alla som saknat mig mamma..."
Innan hon själv seglade vidare i sitt friska liv, så tackade femåringen sin moder för omsorgerna genom, att dela med sig av sina baciller. Jag vaknade imorse och kände mig rätt så
risig. Vacklade ut till soffan, slumrade en stund till och startade sedan överläggning med Luther som satt så lägligt på min axel och domderade. Han vann, så jag gick till jobbet och jobbade 12 timmar på raken. Kan han kanske hålla truten nu då? För han lär ju inte laga te och badda min panna om jag blir sjuk sen i alla fall. Han är väl upptagen med att läxa upp någon annan stackars sate som överväger att ge sig hän åt eventuellt annalkande feberdimmor vid horisonten.
När jag beklagade mig för maken, var hans respons något mindre fokuserad på mig än jag önskat. Han fastnade på att benämningen på "vabruari" är helt felaktig, eftersom den inte inkluderar sjuka föräldrar. En mer allomfattande benämning vore därför "feberuari" enligt maken (ja, han är från Göteborg). Han har ju helt klart en poäng. Alla vet ju att kombon sjuka barn och pigga föräldrar är en tiopoängare jämfört med pigga barn och sjuka föräldrar. Det är faktiskt sen gammalt. Så gammalt så Luther kunde skrivit det istället på sin kyrkport för 499 år sen.
En hejdå-vink en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar