Lördags(o)ro.

Frukosten började bra. Sen gjorde jag misstaget att tänka att vi hade det mysigt, lugnt och skönt. Innan jag hann stoppa den utmanande tanken från att ploppa upp i min skalle, så påbörjades en dominoeffekt som slutade i vad närmast kan beskrivas som motsatsen till en mysig, lugn och skön frukost.

Startskottet gick med att tvååringen upptäckte att hon hade vatten i sitt glas och klagade högljutt. Mjölk ska det vara. Ingen reaktion från min make, som har mjölkpaketet knappt en centimeter från sin högerhand. Hon säger till igen - möööölk vill ja ha! Ingen reaktion. Jag tar då tvååringens glas och tömmer genom att hälla vattnet i ett annat tomt glas, för att kunna fylla med mjölk. Ovanpå det tomma glaset ligger en smörkniv, kladdig av kaviar, som jag ämnar att låta vattnet rinna bredvid. Det lyckas inte. Min make vaknar ur sin trans, och frågar vad jag håller på med. Han tar tag i smörkniven, som då får betydelsen av en vattenränna, och kaviarvatten rinner ner på bordet. Jag ifrågasätter då om makens reaktion var så genomtänkt, varpå han försöker rädda situationen och sätter ner kniven i vattenglas och snabbt torkar bordet med ett papper.

Min make minns i detta ögonblick inte, att finns det något jag kväljs av så är det grumligt vatten. Spökvatten" (vatten med mjök i - femåringens favorit) och matrester i vattenglas är så vidrigt att jag får småpanik och vill hälla ut vattnet på en gång. Jag reser mig och bär på en armlängds avstånd ut det söliga vattenglaset, med kaviarkniven i, till köket.

Femåringen börjar skruva på sig. Tappar sin kaviarmacka uppåner. Torkar och säger att hon minsann sitter ner. Som man ska. Maken surar. Jag sätter mig lugnt, men med en duns, och signalerar antagligen varken mys eller ro.Tvååringen ser att bollen är i rullning och beslutar sig på att bidra till effekten. Hennes tallrik med vanlijyouhurt förvandlas snabbt till en karusell framför henne. Reaktionen på tillsägelser från sin far att sluta omedelbart, blir ett flin och en extra putt så att hela tallriken flyger iväg och landar på golvet. Yoghurtpölen sprider sig över ett påbörjat pussel, ligger som en rand över golvet och bort till bokhyllan. Min make far upp, irriterad och med en pappersrulle flygande efter sig börjar han torka, medan jag sitter kvar och förbannar mig själv för att jag tänkte tanken om en rofylld lördagsfrukost.

Tvååringen står upp på sin stol och flinar lite osäkert. Femåringen som suttit still och ätit knäckebröd, kommer på att hon fryser och vill ha en tröja. Hon går iväg och frågar mig nervöst tusen frågor om var hennes tröja finns, trots att hon egentligen vet det. Tvååringen blir obevakad ett par sekunder, och passar då på att sträcka sig över bordet för att nå yoghurtpaketet. I sin iver välter hon sitt glas, och när mjölken rinner ut över bordet och över min frukostmacka, så känns cirkeln sluten.

Lugnet efter stormen.

Resten av dagen ska vi göra allting utom att mysa eller ta det lugnt. Och föräldrarna ska inte starta fler dominospel.