Föräldraskap är, i alla fall hos oss, att jämföra med att vara fredsmäklare och förhandlare. Det är nästan så att jag skulle vilja skriva in det i mitt cv; stor vana av att finna kompromisser mellan stridande parter i konflikter få förstår och ännu färre serie vidden av.
Eller är det vad folk menar när de menar att de är lösningsorienterade? "Vilken tur att den blå tröjan inte var här just idag, nu får du nu chansen att bära den magiska tröjan som ser röd ut men vi vet att den egentligen är lika blå som din favorittröja!"
Men även den luttrade får ibland nya utmaningar. Ikväll har maken och jag, som ett team, suttit i vad som kändes som timslång förhandling, med yngsta dottern som motpart. Det krigade till sig när det gick upp för henne att inte vi kunde ordna så att det blev lördag nu. NU. NU!!! Vi tackade för förtroendet, vi har tydligen gjort oss kända som någon typ av allsmäktig duo, och inledde operation förklaring och förhandling: "Mamma kan fixa så det blir lördag så fort du vaknar, det är väl bra?" Krisen löstes till slut, något okonventionellt, med en muta.
Precis när lugnet lagt sig över fredagsmyset, var det dags för nästa konflikt. Den här såg vi inte komma alls, den dök på både oss och motparten i tvåpartskonflikten helt utan provokation vad vi kunde se. Den yngsta familjemedlemmen bjöd frikostigt på sin gigantiska skål med låtsasgodis. Vi fick ta flera gånger och hon talade varje gång om vad vi fick upp ur skålen. Plötsligt tog tydligen hennes storasyster en hel näve och låtsades slänga in i sitt gap. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Kubakrisen, släng dig i väggen. Det tog oss ett halvt Barda-program, nappar, gosedjur och flera försäkringar om att skålen nu var proppfull med godis innan den bjudande lugnade ner sig.
Jag tänker att FN borde rekrytera småbarnsföräldrar. Några av oss hade nog kunnat se det lite som semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar