Va?

Jag tycker egentligen att vi skulle fått hurrarop och applåder när vi stövlade in på rätt avdelning på sjukhuset, min yngsta dotter och jag. Vi var förvisso fem minuter sena, men eftersom jag avstod från att tala om att vår morgon började 00.55 och att jag sedan länge glömt att göteborgare (som lever i regn 300 dagar om året) slutar förstå bilkörningens grunder när det regnar lite grann, så fick de inte veta att det egentligen var en bedrift att vi ens var på plats samma dag.

Vi parkerade 08.28, två minuter innan vi skulle suttit snälla och glada i väntrummet. Vi sprang i regn av typen dusch, och kom in i huvudentrén på ett sjukhus jag aldrig besökt innan. Återigen bevisades att det mänskliga mötet i kommunikation sopar mattan med digitala påminnelser, mobilkartor och papperskallelser som ligger kvar på köksbordet hemma. I informationsdisken satt en liten tant som öppnade sin lilla glaslucka så fort jag kastade en blick åt hennes håll. På min förklaring om att "min dotter har kanske lite dålig hörsel men jag vet inte vart jag ska" pekade hon snabbt och lätt ut enklaste vägen till hörsel- och dövverksamheten.

Med frukostmackan fortfarande i handen blev dottern uppropad precis när vi satte foten i väntrummet. Av oklar anledning blev hon precis då, på tre sekunder, sur. På raka frågor om sitt namn, sin ålder och om hon visste varför hon var där, svarade hon fel namn, vägrade hålla med om siffran tre och vred sedan bestämt bort huvudet från frågeställaren. Hehe, skrattade jag nervöst och mumlade nåt töntigt om att vi alltid annars äter i lugn och ro (??!!). Jag fick en blick tillbaka från andra sidan skrivbordet som jag tolkade som, att när det kommer försenade barn med frukosten i handen till deras mottagning så är det mamman vi hänger högt.

Okej. Dottern fick en leksak och i fem minuter gick vi igenom orsakerna till att vi satt där. Lite väl många "Vassaru'?" och "Hööööj, jag hööööör inte", i kombination med förskolepersonalens oro om att hon ibland inte verkade bry sig om vad de sa (vilket eventuellt inte kommer ändras oavsett hörsel, misstänker jag), gjorde att vi nu fått remiss till koll av hörsel. Jag svarade på frågor och kände att, äsch, det här är nog onödigt. Visst har hon haft många öroninflammationer, men det kanske är en vaxpropp..?

Efter fem minuter skulle den som var yngst i rummet bajsa. Det var inte tal om att vänta. Det var inte poppis, men vi fick lov att lämna rummet. En kvart senare hade jag försökt få ut dottern från toa tre gånger. Varje gång bemöttes jag av ett illvrål och en uppmaning att GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN. Varje gång jag lydde fick jag, och alla andra i väntrummet, höra hur hon stämde upp i glad sång. När jag stod utanför, svettig och med dunkande huvudvärk, slog insikten om att jag missat mitt morgonkaffe ner som en blixt. Sekunder senare tog jag emot uppmaningen från personalen om att vår tid började rinna ut nu, så om min dotter kanske ville komma in i rummet igen nu så vi kunde fortsätta..? Jag var millisekunder från att lämna stället, leta upp närmaste fik i rasande fart och komma tillbaka en halvtimme senare. Antagligen hade hon fortfarande suttit glad på dass med en sång.

Hotet om att få komma tillbaka en annan dag och börja om med testerna, resulterade i en kortare brottningsmatch mig och dottern emellan, innan vi åter satt framför de klossar och ljudmackapärer som skulle avgöra om den trilskande dottern gillar högsta volym på TV:n eller om hon faktiskt inte hör annars. Hon vägrade sitta i den anvisade stolen. Drog på eget bevåg fram en liten pall, ställde sig på knä och nådde nästan upp. Alla inblandade insåg det bästa i att låta henne sitta på vald plats, trots att sladdar och annat fick ansträngas till sista millimeter.

Sen blev det lugnt. Plötsligt glad igen fattade hon grejen och satt koncentrerad, lyssnade på pipen och satte i klossarna enligt instruktion. Tyvärr hörde jag ljuden i hörlurarna långt innan hon reagerade, och jag insåg efter halva testet att hon hör ju inte! Insikten om att hon faktiskt inte hör ordentligt på riktigt, gjorde mig själv döv för en stund, och jag missade all information som jag fick efter testet. Jag fick be om den igen och pedagogiskt fick jag alltihop förklarat för mig igen. Och igen. När förklaringen avslutades med att behandlingen troligtvis blir rör i öronen, drog jag en lättnande suck och kände att koffeinbristen kickade in i högre styrka. Vi tackade för oss, lämnade stället, satte oss i bilen och drog hem. Fem minuter senare sov dottern i baksätet, och jag har sällan eller aldrig varit så avundsjuk på henne som i den sekunden när hon lutade huvudet mot bilstolen, drog en snark och stensomnade.

Några få sekunder senare gastade jag i falsett EN KAFFE, TACK, i beställarluckan på McDonalds.