Tack, Skåne, och hejdå!

De sista dagarna i Kivik blev de bästa. Musteriet med himmelsk god äppelkaka. Glass tillverkad på Österlen och häng på lekplatsen med utsikt över Hanöbukten. Spettekakan hoppade vi dock över, tror man måste vara infödd skåning för att inte tycka att det smakar papper, eller som en vacker oblat-tårta.

Vi var på Glimmingehus en eftermiddag och kväll. Sexåringens historieintresse applåderas av föräldrarna, som således drar runt på slott och fort. Kvällens tornerspelet var ju för henne som grädden på moset. Hästar och "förra tiden" på samma scen.

Fyraåringen var lika glad som alltid, men något malplacerad. Tre minuter in i guidningen, som fick sexåringen att lyssna andäktigt på en medeltidsklädd kvinna i 40 minuter, drog fyraåringen igång en egen show med vad hon ville skulle bli allsång. Maken tog henne snabbt under armen och gick bort till vidderna bakom borgen från 1500-talet. Lätt irriterad över att missa guidningen på grund av sin högljudda avkomma, gick han till entrén och ville återlösa sin biljett. Det gick inte, guidningen var gratis och hundralapparna vi betalat var för inträdet. Antagligen hittade maken kraft där nånstans till att nå fram till fyraåringen. De kom in en stund senare och då var hon i samma klass som övriga jämngamla barn på visningen - alltså klart godkänd. Sexåringen tittade dock skräckslaget på mig och sa "de är här, vad ska vi göra, mamma!?" när hon fick se sin syster komma gåendes i det medeltida köket. Själv knuffade jag mig snabbt fram till den centralt placerade brunnen i rummet och konstaterade att fler tänkt samma sak som jag - den var gallerförsedd en halvmeter ner. Puh!

Vi har också ägnat mycket tid åt lantbrukarnas öden och äventyr på Österlen. De gula vetefälten har lockat maken att stanna bilen både en och två gånger för att plocka några strån från fälten åt barnen. De är numera väl införstådda med de fyra sädesslagen, och det var ju på tiden, säger mitt påbrå från Västgötaslätten inom mig. Häromkvällen satt min make och läste en artikel med rubriken "Vill du bli lantbrukare men saknar gård?". Min ofattbart förvånade min på andra sidan soffan, besvarades med ett självklart påstående om att han ..."alltid haft en dragning till lantbruket. Alltid!".

Oavsett bondelängtan så bär det hemåt nu. Så: hejdå Österlen. Jag älskar din yta, men ser inte bortom skönheten... Kanske måste vi ses fler gånger för att du ska komma till din rätt? Eller så är vi i osynk, faller inte för varandra. En date kanske räcker? "Ring inte mig, jag ringer dig".


(Min make hojtar väl antagligen ett rungande PÅ ÅTERSEENDE, och kommer tillbaka med skördetröskan nästa år.)