Egentid på tu man hand

Sista semesterdagen, efter fem gemensamma sommarveckor, lämnade vi barnen på varsitt håll, och tog färjan ut i skärgården för lite tid med varandra, maken och jag. Vi åt middag på en solig uteservering precis vid kajkanten, trubaduren spelade och måsarna höll sig på vackert avstånd. Västkusten från sin bästa sida.

Efter ett par timmar lämnade vi restaurangen och satte oss på en klippa. Vi skulle sitta där och filosofera lite tänkte vi, och dessutom fick jag ont i magen strax efter jag svalt sista skeden fisksoppa, så jag behövde lite avskildhet. Jag la mig ner och slöt ögonen en stund. Maken såg ett litet stenröse och fick sten-samlar-feeling. Vi var ensamma på klipporna och kvällssolen sken.

Efter några minuter tog vinden tag i min kjol och jag öppnade ena ögat för att kolla läget. Då var vi inte ensamma längre. Det första min blick möter är två finniga tonåringar med fjunig mustasch som står alldeles still och tittar på oss en bit bort. När jag vänder på huvudet snett bakåt ser jag deras hundra tio släktingar på väg ner till samma klippa. Maken skrattar till, tittar åt andra hållet och ser en barnfamilj klättra runt några meter ifrån oss.

Vi sätter oss upp. Sitter kvar en stund, men min mage plågar mig på ett sätt som snarast kan beskrivas som om fisksoppan jag åt innehållit fortfarande levande räkor och musslor. Vi tar bilen och åker en sväng. Gläds åt att vi bor här, på västkusten, så nära skärgården och mitt i det vackraste vi båda vet - klippor och blått hav. Det var en alldeles strålande dejt vi fick till, maken och jag, minus min mages bråkande.

Några timmar senare bestämmer sig fisksoppan för att komma upp igen. Efteråt ligger jag med pannan mot det svala kakelgolvet i badrummet hemma. Det är strax efter midnatt, helt tyst i huset och mörkt ute. Stilla. Egentid...?