Så kom den, veckan när vi liksom kravlar oss fram bland snorpapper och halstabletter. Och med ”oss” menar jag – jag. Maken var krasslig ett par dygn förra veckan, men sin vana trogen lyssnade han då på sin kropp och gick och la sig. Som vanligt var också att han hade noll sympatier från sin fru. Speciellt när han får frågan vilka värktabletter han tagit och han svarar att han inte tagit någon alls. Va! Det är väl grundläggande för alla föräldrakurser att inte förrän du testat en cocktail av de allra vanligaste receptfria läkemedlen, inklusive en herrans massa c-vitamin och eventuellt en whiskey, kan du ens närma dig epitetet ”sjuk”. Den tredje sanningen i min makes sjukdomshistoria från förra veckan var hans snabba tillfrisknande. Sunkigheten försvann och han kom tillbaka till livet som småbarnsförälder.
Mot slutet av förra veckan började jag känna mig hängig. Ignorerade. Maken och jag genomförde våra helgplaner, men min insats som medpassagerare kanske inte var så lysande som han hoppats. Jag dreglade kanske inte (INTE) när jag vilade i bilen, men jag hade ett strikt schema för hals- och värktabletter. Men sjuk? Nejdå.
Vann första ronden. I tisdags var fyraåringen sjuk. Jag kände mig ju ändå rätt hängig också, så jag stannade hemma med henne. Skrev jag att hon var sjuk? Det var en sanning som gällde i ungefär 2,5 minut. Vid lunch hade hon kunnat springa ett maraton alternativt driva ett elverk med sin energi. Man kan säga att hon vann den ronden.
Och nu sitter jag här. Torsdag. Drar på en seg förkylning som mestadels gör sig påmind i form av trötthet och huvudvärk. Precis när jag känner att jag är nog ändå rätt pigg, så kliar snoken av snor. Maken menar att han har en bättre strategi än jag i vardagssjukdom. Så här på sjunde dagen är det inte lika enkelt med argumenten mot att han har rätt längre. Hörseln kan väl också bli lite påverkad när man är förkyld…har jag hört. En Treo på det kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar