Dalarna för en stund

Det är lite grann ödets ironi att jag anlände destinationen med nerfläckad tröja. Kaffe o majonnäs satt som två lysande runda nya mönster på min förvisso rätt alldagliga tröja. Det är svårt att vänja sig av med alla saker som automatiskt kommer med barnen. Små vardagliga trix som man gör utan att tänka sig för. Servetthögen de luxe som vi plockade åt oss på Burger King, till exempel, två vuxna gör sällan slut på 20 stycken per måltid (mitt spillande till trots). Addera två barn - servettsstället slut. Beslutet att ta plats vid ett mer barbordsliknande bord på samma hamburgerställe, efter att ha övergett det barnvänliga soffbord vi alltid sitter vid annars. Men störst är den där känslan av att hela tiden ha tappat bort något. Var inte barnen här nyss..!?

Jag hade helt fel, men också helt rätt, om vildmarkshotellet där vi spenderade natten. Bara några hundra meter därifrån fanns björnarnas egenvalda övergångsställe mellan fjäll och dalgång. I den hemlagade fantastiska frukosten, bestående av bland annat rökt sik, våfflor och nygjord blåbärssylt, ingick också historier med värdparet om vargmötet 300 meter därifrån, om bärplockning och flugfiske och tyskarnas missuppfattning om allemansrätten som inte betyder att man får tälta i någons trädgård. Medan vi fick nybryggt kaffe serverat, kände jag mer och mer att jag förstod de här vänliga människornas val att bo mitt i naturen.

- Det kanske bor en vildmarkstjej i dig ändå, sa maken efteråt.

Tillåt mig tvivla. Men jag var glad för att "trots" läget, några kilometer in i skogen, fanns utmärkt wi-fi och jag sov som en klubbad storstadsbo som fått en välbehövlig överdos av djupa andetag av fjälluft. Maken är ju mer vildmarksanpassad än mig från början, men han förhörde sig ändå om var närmaste Clas Ohlson-affär finns. Nån civilisation vill man ju ha, som han sa.

Jag har hunnit läsa en hel bok. Hålla min makes hand (ja, vi är hundra år) utan att någon liten minimänniska ska knö sig emellan. Inte vänta till sist i familjens toakö. Men den oerhört politiskt korrekta sanningen är att jag redan igår, två timmar norr om Göteborg, höll på att längta ihjäl mig efter barnen. Alla tankar på högljudda, skrikiga lekar och trotsiga gräl var som bortblåsta. Mindes bara varma morgonkramar, kloka resonemang från en sjuåring och en fyraåring som smyger in sin hand i min.

Nu är vi snart hemma igen. Om barnen, som haft party hemma när vi var borta, blir glada att se oss återstår att se. För säkerhetsskull har vi presenter med oss till dem. Äkta älgbajslortar, handplockade av tyskar i svensk dalaskog, lackad och utsmyckad med pärlor och satta på en nyckelring. Borde bli succé om vi känner våra avkommor rätt.

Den rena tröjan blir förhoppningsvis snart nerfläckad av pussar och kramar med spår av lite mellis, sand och snor. Hurra!