Stolt mamma

Sakteliga börjar vi komma tillbaka i rutiner. Maken och jag har svår Netflix-abstinens på kvällarna, och vill gärna vara vakna tills augusti-mörkret faller strax före midnatt. Det är dock inte att föredra när klockan ringer nollsexnoll, och vi vet att vi vaknar som två arga zombies om vi inte får sova mer än så. Ok, jag gör det.

Fyraåringen kämpade hela sommaren med att inte somna på kvällarna. I söndags slocknade hon vid 23. Efter två dagar på förskola med tidig väckning, somnade hon igår mitt i sitt eget solosångnummer "Hej tomtegubbar...".

Veckomiddagarna som planerades i sista sommarskriket i söndags, flyter i alla fall på i lite mer sommaranda fortfarande. Vi är inte inne i pasta-och-korv-träsket än. Grillad lax och hemlagat blomkålsmos stod på menyn idag. Skryt!, tänker säkert nån. Jajjemen, men när fyraåringen äter blomkålsmos som om det var glass, och dessutom ber om en morot, då skriver jag det gärna på hustaken. Jag tycker verkligen kan man få hojta högt när ens ungar äntligen fattar något roligt klokt på egen hand. Dessutom balanserar det där upp sig själv. I alla fall hemma hos oss. Mycket riktigt även denna gång. En stund senare försökte "någon" smyga ut lite luft, men tyvärr höll den skyldige fyraåringen i handen just då, som högt utbrast "oj, vilken jädra fis!".

På ämnet ärlighet samt vårdat språkbruk för barn, har jag bara en sak att säga: vill du ha mer blomkålsmos?