Gran till salu

Veckan rivstartade och med total avslappning i kropp och knopp, så var det tur att det var fredag efter två dagar. Fredagströttheten visade sig dock vara en halsinfektion som vi delade lika, maken och jag. Barnen var självklart lika pigga som alltid. Riggade med hals- och huvudvärkstabletter har vi ändå genomfört helgen utan större besvär. Maken gick loss på julgranen, även om han ville ha till protokollet att det inte är Tjugondag Knut förrän på tisdag, vilket tydligen hade med saken att göra. Med tanke på att fyraåringen plundrade granen på smällkarameller redan innan tomten hade visat sig, så såg jag inte riktigt poängen med att vänta in en vardagkväll och klämma in itusågning av gran mellan middagsrace och Bolibompa. Men maken hade en poäng i, att den inte hade barrat alls. Det var minsann inget grankadaver vi slängde ut. Den hade lätt hållit för ett par julfiranden till, men andrahandsmarknaden är väl inte glänsande för granar just nu.

En annan sak vi fick hitta energi till, maken och jag, var att följa med sjuåringen till ridskolan. Maken har inte varit där på ett år minst, och jag har ju oftast hjälp av min pappa eller lillasyster. Vi är ju inga hästfantaster, maken och jag. I makens fall skulle man nog till och med kunna säga att han helst ser hästen i en form som är redo att läggas på grillen, medan jag mycket väl skulle kunna tänka mig att lära mig att rida - om jag inte vore så rädd för att gå nära dem. Men, men, är hon nu hästtokig så är hon. Vi hade dock en sablans tur, för hästkraken hon skulle rida på var redan i manegen, och vi behövde därmed inte riskera livhanken hitta upp och ner på träns eller ens spänna en sadelgjord på en ponny som retas genom att spänna ut magen och skräckinjagande visa tänderna. Säkert flinar den inombords när oerfarna ryttarföräldrar fumlande försöker se ut som de vet vad de gör.


Och just det, någon kanske undrar hur det gick med satans påfund (även kallat löss)? Vi slogs, kom upp i fyrsiffriga tal för lusmedlens Rolls-Royce-modeller, och har troligtvis använt en långhårig familjs årsranson av balsam för att kunna kamma, kamma och kamma. Och kamma igen. Vi vinner lätt tävlingen om mest skrubbade hårbottnar. Faran är över, och tur är väl det, för risken är att vi snart annars skulle kunna skönja likheter med oss och granen ovan.